Frågor&Svar

Genom frågeformuläret kan du ställa frågor och kommunicera med mig. Några av de frågor jag får svarar jag på här. Här kommer kanske också en sektion så småningom med läsarkommentarer. För att kommentera, använd kontaktformuläret eller mejla mig på minajagochmig@protonmail.com


Här kanske ditt svar kommer...

Vill du få svar personligen och inte offentligt här på bloggen, så kan du skriva det i din fråga och ange en giltigt mejladress som jag kan nå dig på. Jag lämnar aldrig ut några mejladresser utan bara det namn du väljer att ge dig själv i rutan "namn". Välkommen att höra av dig!  

Terapi - hur länge varar den?

Datum: 2018-08-23 | Från: "Anna"

Fick ett mejl av Anna redan i torsdags (ursäkta mitt sena svar). Anna berättar att hon har DID och har gått i traumaterapi över flera år. Frågan hon ställer gäller hur länge jag gick i terapi och hur länge terapi brukar vara.

Det är svårt att svara på hur länge traumaterapi pågår eller vad som är standard, helt enkelt för att standard kan vara så väldigt olika, när behoven varierar. Det är dock inte ovanligt med långa terapier, som just 10-15 år. På ett seminarium som jag var på med en amerikansk traumaterapeut delgav hon sina tankar kring just hur länge som man skall hålla på och hennes svar  var "så länge som det behövs". Jobbar man fasspecifikt behöver man ge tillräckligt stort utrymme till fas tre, -som handlar om att hitta nya strategier och sätt att hantera situationer i vardagen efter att själva bearbetningen av traumatiska minnen är över. Själv har jag gått i terapi i omgångar. Jag hade en psykolog från psykiatrin involverad under åtta-nio år (90 minuter/veckan), men har parallellt haft samtal med min mentor, -ett mentorskap som varat i 20 års tid. Ifjol köpte jag privat ett tiotal terapitimmar av en annan terapeut när jag behövde skapa mig nya strategier för att sätta gränser i mitt liv. Detta kan förstås som fas 3-arbete, men det skedde efter att jag formellt avslutat min traumaterapi. Det är inte alla som jobbar sig igenom alla tre faserna i terapin. I vissa fall kan det mesta handla om fas ett arbete, -och är det det som behövs så är det det som skall vara fokus. Så tänker jag. 

 

Kvinnliga förövare

Datum: 2018-08-08 | Från: "Ellen"

Fick mejl från "Ellen" som undrar varför det finns så lite forskning om kvinnliga förövare och varför detta inte diskuteras mer. Hon skriver att hon tror att det är lika vanligt som manliga förövare, men att det inte skrivs om det lika mycket. Här är mitt svar:

Hej Ellen, 
Jag håller med dig om att det är en försummad fråga. Jag tog mig friheten att se över vad som skrivits om detta, eftersom jag själv känner att jag inte kan så mycket om detta ämne. Det jag fann var dock mycket intressant och jag vill delge något av detta till dig. När man gjorde undersökningar kring katolska kyrkans övergrepp mot barn framkom att 5% av förövarna var nunnor. Detta talades det dock inte särskilt mycket om utan man diskuterade främst kyrkans roll för att skydda de (manliga) präster som förgripit sig på barn. Orsaken till att de kvinnliga förövarna inte diskuterades kan man spekulera i. Dessutom kan diskuteras hur samhället ser på kvinnor och män. En kvinna som varje kväll badar sin son/dotter och nogsamt undersöker och rengör genitalia kan betraktas som en mamma som helt enkelt är mån om sonen/dottern och vill hålla honom/henne "hel och ren". En pappa som lika nogsamt gör detta kan komma att ifrågasättas betydligt snabbare. Det finns med andra ord en risk för att vissa ärenden aldrig kommer till myndigheternas kännedom, inte för att ingen vet om det, utan för att dessa situationer tolkas olika.  

I en studie som undersökte samtliga anmälda (till sociala myndigheter) fall av sexuella övergrepp i USA under 2010 kunde konstatera att 20% av fallen rörde sig om barn som utsatts av kvinnliga förövare. Andelen anmälda fall av kvinnliga förövare har stadigt ökat både i USA och England. Följdfrågan blir om anledningen till att kvinnor begår övergrepp är de samma som ifall män gör det. Här framhåller experter att det finns skillnader. Kvinnliga förövare är mer sällan fokuserad på barn, medan män betydligt oftare endast förgriper sig på antingen flickor eller pojkar. Kvinnliga förövare har också en tendens att förgripa sig på yngre barn. 

Det finns teorier av lite olika slag kring varför kvinnor blir förövare. Forskning har visat att mödrar som förgriper sig på sina egna barn ofta har narcisstiska tendenser och drivs av svartsjuka och ilska. En inte helt oansenlig del av förövarna som är kvinnor uppfattar att det handlar om kärlek och ser det inte som något oetiskt (hit hör t.ex. omskrivna fall av övergrepp som skett i skolmiljö mellan lärare och elever). Behov av intimitet och längtan efter närhet beskriver de själva som anledningen. Det finns också kvinnliga förövare som är s.k. "förutbestämda förövare". Detta är kvinnor som oftast förgriper sig på egna barn och barn som de har ansvar för. Dessutom finns kvinnor som lever i en relation med en manlig förövare och som aktivt deltar i övergreppen. Då är det inte ilska eller avundssjuka som är drivande utan relationen mellan paret blir då gödd av övergrepp mot barnen. Även ekonomiska förtecken har nämnts i forskning och då ofta i samband med barnpornografi samt trafficking. En intressant skillnad i hur övergrepp utförda av män respektive kvinnor porträtteras i forskning är aspekten kring makt, där manliga förövare beskrivs i termer av män i behov av makt medan kvinnors övergrepp beskrivs i termer av kontroll oftare. Dessutom verkar det som att manliga förövare oftare har sexualla associationer kring barn, medan kvinnor inte har detta på samma sätt. 


Källhänvisning

Abel, Gene G., Wiegel, Markus, Jordan, Alan, Harlow, Nora, Hsu, Yu-Sheng, and Martinez, Marc. "Development and Validation of Classification Models to Identify Hidden Child Molesters Applying to Child Service Organizations." Children and Youth Services Review 34, no. 7 (2012): 1378.

Bader, Shannon M., Welsh, Robert, and Scalora, Mario J. "Recidivism among Female Child Molesters.(Report)." Violence and Victims 25, no. 3 (2010): 349-362.

Gannon, T.A., J.A. Hoare, M.R. Rose, and N. Parrett. "A Re-examination of Female Child Molesters' Implicit Theories: Evidence of Female Specificity?" Psychology, Crime & Law 18, no. 2 (2012): 209-24.   

Dessutom: theconversation.com; blogs.psychcentral.com 

Skuldkänslor, sexuella övergrepp

Datum: 2018-08-07 | Från: "Sara"

Fick mejl från "Sara" som berättar att hon har skuldkänslor kring de sexuella övergrepp hon utsattes för och då specifikt kring aktivitet och eget agerande/initiativ till sexuella aktiviteter, samtidigt som skuldkänslor också finns över situationer när hon "låtit saker hända". Här är mitt svar:

Hej,
Skuld handlar om tankar och känslor kring saker vi har gjort, -och saker vi valt bort att göra. Förmågan att känna skuld är vital för människans funktion. Utan den förmågan skulle vår civilisation gått under för länge sedan. Vi kunde inte ha goda relationer med vänner eller fungera på en arbetsplats om vi inte hade förmågan till skuldkänslor. Problemet med skuldkänslor är att de ibland slår fel och börjar förgöra oss istället för att få oss att fungera bra i samhället. För människor som blir sexuellt utnyttjade är skuldproblematiken mycket vanligt. Ofta står dessa skuldkänslor i relation till agerande och fysiska reaktioner i övergreppssituationen. Vanligt är skuldkänslor över att man inte gjort motstånd/försvarat sig, att man varit nyfiken och fysiskt reagerat på övergreppen, att man själv tagit initiaitiv och att man agerat ut sexuellt. Att reagera med spänning och njutning på övergrepp är inte ovanligt och gör inte övergreppet mindre skadligt eller utsattheten hos barnet mindre. Det är alltid den vuxnes ansvar oberoende av barnets reaktion. Jag säger detta även om jag nog anar att du sannolikt vet detta redan. Som du beskriver det så är skuldkänslorna du känner irrationella ur detta perspektiv. Du vet att du inte är ansvarig, men du känner dig ansvarig. Den goda nyheten i sammanhanget är att det är möjligt att acceptera sig själv och också, så småningom, kunna lätta på denna känsla. Att få del av andras erfarenheter och höra liknande berättelser från andra kan vara helande för någon, medan för någon annan så behövs möjligheten att bearbeta skuldkänslorna i egenterapi. Du är på inget sätt ensam om dessa känslor och jag hoppas att mitt svar här kan ge dig tillförsikten om att det går att bearbeta och lära sig acceptera det som hände utan att behöva känna denna mörka skuldkänsla som du beskriver.

Önskar dig allt gott! /Linn

DID vs Borderline?

Datum: 2018-07-24   |   Från: "Klara"

Fick mejl från "Klara" som själv har DID men som funderar på diagnoskriterierna för DID respektive Borderline. Här är mitt svar:

Hej,
Du lyfter en fråga som är intressant, men jag tänker att vi måste göra några distinktioner. Psykiatriska diagnoser säger sällan något om ursprunget, eller orsaken till problemet. Undantaget finns i de posttraumatiska diagnoserna. Här finns kriterium om tidigare trauma. Trots detta har man kunnat visa att personer som söker stöd i öppenvårdspsykiatrin har en betydligt större risk för att ha en traumabakgrund än snittbefolkningen, -oberoende av diagnos. Psykiatriska diagnoser är med andra ord ofta beskrivningar av symtom som tillsammans kan kategoriseras om en viss diagnos. Många diagnoser har snarlika kännetecken, men också skillnader. I DID är dissociation centralt i beteckningen ett avbräck i den normala integrativa funktionen av medvetande, minne, identitet och perception. I borderline är dissociationen sekundär, medan de primära symtomen handlar om den interpersonella sårbarheten. Det finns också många, som du konstaterar, överlappande symtom. Just de två primära symtomen kan de facto ses i båda diagnoserna. Den grundläggande skillnaden är emellertid den underliggande dynamiken och strukturen, något som inte framkommer särskilt tydligt i diagnosmanualerna. Båda diagnoserna använder sig av splitting som grundläggande försvarsmekanism, men det är inte samma typ av splitting som är i fokus. I borderline är det polarisering (som att se en person som antingen helt ond eller god) som är centralt, medan i splittingen i DID handlar om en splitting i självet. Dissociationen i BPD är en mindre komplex variant, en primär form av dissociation där man t.ex. spacar ut, medan i DID är det en mer komplex variant. Det finns dessutom en viktig skillnad i det att BPD kännetecknas av stora utvecklingspsykologiska problem med en brist i skapandet av försvarshierarkier, så att regleringen av försvar tar skada. I DID undanmanövreras det hotet genom att använda primär processorienterad dissociation där många, men föråldrade försvar används intensivt (fungerar väl under trauma men inte efteråt), visserligen på bekostnad av verklighetstestning, men ändå. I borderline är problemet istället att för få försvar används för fyrkantigt. På frågan om man kan ha både DID och BPD samtidigt så är svaret ja. Personer med traumabakgrunden, oberoende av diagnos kan ha glädje av fasspecifik behandling, varför personer med BPD kunde må bra av det. På ett sätt kan man säga att fas 1 i fasspecifik behandling handlar om mentalisering, så i vissa fall kan behandlingen nog likna. Integrativ DID-behandling skiljer emellertid sannolikt ganska mycket eftersom man där ofta jobbar med delarna och kroppen.

Du ställer också en fråga om Schizofreni har en koppling till dissociation och anknytningsstörningar (Pec, Bob & Raboch, 2014). Det förekommer dissociation vid psykossjukdomar också och viss forskning har hittat samband mellan Schizofreni och trauma (Pietrek & Elbert, 2013; Neubeck, 2008), -det finns dock också forskning som tyder på att personer med trauma ofta feldiagnostiseras. /Linn



När (åldersmässigt) blir man DID?

Datum: 2018-07-20 | Från: "Lisa"

Fick ett mejl av Lisa som hade några frågor om hur och när DID utvecklas. Här är mitt svar:

Hej Lisa!

Hej,
För det första, -det var inte alls några konstiga frågor, utan konkreta frågor som jag skall försöka göra mitt bästa för att svara. Det finns flera saker som bidrar till utvecklande av DID. Dels behöver man ha en sårbarhet, eller tendens till dissociation, dels har man ofta också någon orsak att inte erkänna att ett trauma äger rum. Hemlighetsmakeri eller helt enkelt bristande i bemötande från omvärlden som gör att traumat inte kan diskuteras och bearbetas är vanligt och dessutom behöver det vara så att traumat föranleder ett behov av att skapa ett tryggt rum i en annan del av medvetandet. Dessutom så ha vi detta som du tar upp, med att DID uppstår när barnet ännu inte har skapat sitt sammanfogade, enhetliga jag. När detta sker är dock lite varierande. Internationellt har åldern nio år ofta nämnts, men barn är olika och deras integrativa processer är olika så att säga en definitiv ålder är problematiskt. Det finns en subtub av de de dissociativa störningarna som tagits med i DSM V där gränsen är sex år. En anledning för det är att barn kan uppvisa delvis annorlunda symtom än vuxna och barn missas därför lätt när diagnos skall sättas. Detta innebär dock inte att sex år är någon form av gräns för när DID inte utvecklas längre. Ålder spelar dock roll, just för att den integrativa kapaciteten är mindre hos yngre barn. På så sätt kan man säga att tidiga trauman riskerar att lättare leda till dissociativ identitetsstörning. Det förekommer att personer får DID även på basis av anknytningsskador, så avsaknad av trygghet verkar vara viktigare än huruvida det var en eller flera förövare. Sannolikheten för att ett barnblir otryggt kan dock kanske sägas vara större om förövarna är flera och särskilt om de finns under samman tak och är primära omsorgsgivare. Detta är dock inte svart eller vitt. Omfattning (om det sker över lång tid) påverkar sannolikt också tryggheten. Eftersom man kan ha både DID och PTSD complex så kan man säga att de inte alls är uteslutande. Sker traumat senare, t.ex. under tonåren, är det dock mycket liten chans att DID uppstår utan diagnosen blir kanske då en annan, som PTSD complex.Du ställer också några frågor privat, -och svaren på dem är, - du undrar hur gammal jag var när jag utsattes och om det var innan jag var sex år. Svaret är att jag är osäker på exakt när det började, men det var nog innan sex-års åldern. Du undrar också om jag tror att man kan "lära sig att vara hel" om man aldrig varit det. Personer med DID har i regel inte identitetsmässigt varit enhetliga på riktigt någon gång, just eftersom traumat skedde tidigt, men ja, jag tror att det är möjlig, även om traumat började under första levnadsåret. Hoppas du fick svar på dina frågor. Sköt om dig!

/Linn



Är du integrerad?

Datum: 2018-07-18   |   Från: "Rosa"

Fick ett mejl av "Rosa" som av sin terapeut fått höra att hon inte kommer att bli "helt bra" men bli mer transparent. Här är mitt svar:

Hej Rosa!

Först vill jag tacka för dina frågor och jag skall försöka besvara dem alla. Det jag uppfattar är din första fråga är om jag är integrerad, eller om det är en del av mig som är på jobb. Jag är vad jag kan kalla för "semi-integrerad". Jag är integrerad, men känner av distinktioner mellan känslor som tillhörande olika delar som nu är en del av samma helhet. Jag känner flera som har blivit "helt bra", alltså integrerade, men också de som medvetet valt att ha kvar en viss splittring, eftersom de känt att det är så de vill ha det. Jag upplever det som att jag mår bra av att fortfarande kunna känna av olika sidors känslor som delvis separata. Det hjälper mig att se vad som är "gammalt" och vilka känslor som är relaterade till nutiden. Som svar på frågan om det är en del som jobbar så är svaret nej, det är jag som helhet som är på jobbet och jag har nytta av flera sidor av mig själv i mitt arbete. Även om jag har variationer så har jag i regel full transperans.
Det är stor skillnad på hur jag upplever det idag och overklighetskänslorna är temporära. Jag känner idag skillnad på vad som är vad. Det har jag inte alltid gjort. För mig var svaret att jag behövde arbeta med min interna kommunikation, för det var i mötet mellan de olika delarna av mig som det blev tydligt vad som var vad. Du undrade också om jag känner igen mig när jag ser mig i spegeln. Svaret är, ja, det gör jag. Jag har haft delar som inte gjort det. Men så är det alltså inte längre.

/Linn



Är dissociation ärtfligt?

Datum: 2018-07-16   |   Från: "Anna"

Fick ett mejl av Anna, mamma till två vuxna barn. Själv har hon en DID diagnos. Här är mitt svar:

Hej Anna!
Tack för din fråga på bloggen mina jag & mig. Först vill jag säga att jag är ledsen för att du haft det tufft och jag förstår av din fråga att du bryr dig mycket om dina barn och har gjort det du kan för att vara en så bra mamma som möjligt. Det kan du vara stolt över. Jag förstår din fråga som en fråga om huruvida dissociation är ärftligt eller inte. Som du själv konstaterar så finns miljöfaktorer som bidrar till att många som växer upp med en förälder/primär omsorgsgivare som har DID kan riskera att drabbas av psykisk ohälsa av olika slag som en följd av anknytningsskador. Vid en sökning kring ärtflighet (biologisk) och dissociation så framkommer att det finns väldigt få studier genomförda på detta område. Av den anledningen kan man säga att det inte går att säga definitivt att det inte finns en biologisk ärftlighetsfaktor, men den forskning som finns tillgänglig verkar indikera att det inte finns det. ISTDD (International society for the study of Trauma and Dissociation) hävdar att "forskning tenderar att visa att dissociation kommer sig av en kombination av miljömässiga och biologiska faktorer. Sannolikheten att tendensen att dissociera är ärftlig har beräknats till noll." De använder en referens som är mycket gammal dock (2001) och jag tänker att det ännu inte finns riktigt tillräckligt med kvalitetsforskning inom området. Interpersonell sårbarhet har t.ex. tidigare visat sig ha sannolika ärtliga aspekter. Det som är helt klart däremot är att miljöfaktorer påverkar barns mående och utveckling av psykisk ohälsa generellt. Det som är viktigt här tänker jag, är att du som mamma vet att du gjort det du kan för dina barn och att de får det stöd de behöver för att själva börja må bättre. Ta hand om dig! /Linn

Datum: 2018-07-18

Hej igen Anna, jag har även läst ditt svarsmejl och håller med dig om vad du skriver. Vi behöver prata om övergrepp och sexualitet efter övergrepp. Jag kommer att skriva ett blogginlägg om det ganska snart. Tack igen! /Linn