Om mig
Det finns en fråga som nästan alltid kommer upp vid en arbetsintervju och det är frågan "berätta om dig själv" eller "berätta om dina svaga/starka sidor". Jag har både fått de frågorna och ställt dem många gånger. Frågan blir ju hur man vill presentera sig. Vilka sidor man vill plocka fram. Vill jag presentera mig som kompetent, inkännande, effektiv eller en som inte sticker ut för mycket i teamet. Det finns dock några saker som jag tänker att det är bra för dig att veta om. Det mesta av det finns inte i mitt CV. Det mesta av det är av mer privat karaktär.
Att känna mig som jag är
Denna blogg har mycket med mina diagnoser att göra. Nu säger jag mina diagnoser, även om jag inte har några sådana diagnoser idag. Jag tillhör den lilla skaran individer som faktiskt har papper på att jag är psykisk frisk. Men så har det förstås inte alltid varit.
Yrkeskvinnan
Jag arbetar heltid och har gjort så rätt många år nu. Jag har utbildning. Flera stycken. Jag beskrivs som engagerad, duktig, kompetent och lugn på jobbet. Just "lugn" kallas jag ofta. Och det är klart. Det finns inga situationer på jobbet som är i närheten av så kaotiska som de jag varit med om privat. Så jag vet att jag hanterar vad som helst. Det är lugnt.
Tjejen med många namn
Hur det kom sig att jag har många namn kan man kanske undra. Det är dock mer komplicerat än det först kan verka. Jag har i olika sammanhang också verkligen haft flera olika namn. Jag har ett afrikanskt och ett svenskt namn t.ex. När jag studerade hade jag skyddade personuppgifter och fick heta andra saker, som Sussie, Fredrika, Sara och Erika. Jag behövde ha ett namn i systemet och i varje system hette jag något nytt. Och på något sätt vänjer man sig med det också.
Den främsta anledningen till epitetet är kanske ändå diagnosen, den där diagnosen som säger att jag inte bara har en sida utan flera med varandra sammanbundna. Diagnosen som säger att detta tillstånd är dissociativt och att jag aldrig integrerade mina upplevelser och min syn på mig själv i världen utan att allt förblev lite separerat från varandra. Att det är så som jag upplever världen är inget jag behöver vänja mig vid. Det har alltid varit så så länge jag kan minnas. Att se det som en sjukdom däremot är något jag fått lära mig att vänja mig vid.