Kronologi

Denna sida är tillgägnad det mänskliga behovet av att greppa skeenden kronologiskt. Jag avser alltså att kortfattat ge en bild av mitt liv från början till idag.

Varje epok i livet är en bästseller

1975 - 1981 Alltings början

När jag föddes in i min familj fanns redan min bror där och så våra föräldrar.  Två välutbildade och generellt sociala och trevliga unga föräldrar med en kristen livssyn. Mamma var vacker som en dag och pappa var alfahannen med motocykel och ett mer en lovligt liviligt ungängesliv. Under mina första år i livet fick jag förmånen att gå hos sex olika dagmammor och i två olika daghem. Det var långt innan anknytningsteorin var välkänd och många år innan mina mamma skulle drabbas av ångest över beslutet att utlokalisera föräldraansvaret på detta vis. Jag, som inte visste av något annat, anpassade mig som barn gör och älskade intensivt och hjärtligt de flesta som kom i min väg. Jag minns flera av tanterna alldeles utmärkt. Jag minns vad vi gjorde, hur jag lekte cowboy och indian med de andra barnen och var godiset var gömt hemma hos Tant N. Jag minns också min låtsaskompis Arne. Arne skaffade jag mig under en period när jag åt alla mynt jag bara kom över. De vuxna var rätt oförstående för mitt beteende men min låtsaskompis var överens med mig om att de vuxna helt enkelt inte bara begriper. Redan här förstod jag dock att det fanns det mörka och det ljusa och att man kan dö av hemligheter, ja, eller det var i alla fall så jag såg det. Jag gjorde som barn gör mest och accepterade det. Hemligheterna fanns med mig hela min uppväxt.  

1981 - 1991 Skoltiden

Vi flyttade en hel del under de första åren men trots det fick jag flera sammanhållande år i samma skola i början. Jag, som kom från landet talade inte som de andra barnen. Det var dock inget som någon reagerade särskilt mycket på. Jag var duktig på svenska och bild och jag var dålig på en hel del annat. På den tiden brydde dock ingen sig särskilt ifall man var duktig eller inte. Man bara var. Jag älskade skolan. Min mardröm hängde betydligt mer samman med somrarna och vintrarna var tiden på året när jag fick respit och tid att läka. Allra mest älskade jag min rektor G. G var en man med tre vuxna döttrar och en hustru. De bodde i ett litet hus bara ett stenkast från skolan och tidigt började jag åka hem till dem för en kaka eller ett glas saft. G tog alltid emot mig, -jag tror på något vis att jag nog var ganska ensam om det, för hade alla 300 eleverna gjort det samma som jag så hade det ju aldrig gått. Jag sökte mig dock till honom och till hans fru och jag gjorde det alldeles särskilt dagar när jag var extra hungrig eller dagar när jag hade extra mycket ont. Varma filtar och goda bullar gav mig energi att fortsätta. Särskilt de dagar som jag inte fick någon mat hemma. 

1991-1994 Gymnasietiden

Det var en gråmulen dag den där dagen i gymnasiet när jag satte på mig min vita mössa och strax därefter gick upp i talarstolen. Rummet, som var klätt i mörknande träpanel och oljemålningar på åldrande herremän som haft betydelse för bygden eller skolan och dess olika skeenden, var fyllt med rätt många tomma stolar men också en del stolar med festklädda människor. Alla i salen tittade lite missmodigt på mig, någon såg lite generad ut. Precis före mig hade rektorn gått ner efter att ha förklarat att vi, den handfull odugligar som idag tagit emot sina mössor, inte hade mycket till framtid att se fram emot. Enda sättet att attackera det var att tacka för att de lärare vi haft och alldeles särskilt vår rekot hade gjort oss till de vi är idag. 

På något vis återspeglar studenttalet och den dagen mycket av min gymnasietid. Den var inte så munter. Själv var jag en förvirrad själ, som de flesta tonåringar är, spelade i punkband och hängde med kompisar på all min lediga tid. Jag var egentligen inte så mycket annorlunda än folk flest. Inte annorlunda än andra tonåringar med slängkappa, svart kajal och färgade lång tester till hår. 

1994-1999 Studietiden

Som de flesta andra så visste jag inte riktigt vad jag skulle bli när jag blev stor. Jag åkte utomlands och jag läste fristående kurser i allt mellan filosofi och ekonomi. Jag testade på att bo ihop med kompisar, att bo ensam i en etta vid torget och att bo på vänners soffor. Allting gick utan större problem. Jag jobbade ibland och samtidigt blev medvetenheten om mina små egenheter allt större. Slängkappan ersattes av kavajer, tröjor, sjalar, caper och diverse andra plagg, ibland i färgglada mönster, ibland i svart. En väninna sa vid ett tillfälle att det var udda, som att jag hade flera olika personligheter. Jag erkände att jag egentligen inte gillade något annat än min gråa kavaj, men ibland måste man ju kompromissa. Hon skrattade och jag skrattade med henne. Även sanningar kan man ibland behövs skratta åt. 

Jag visste också att jag inte mådde riktigt bra och sökte hjälp. Barndomens spöken var högst levande. Personer jag inte ville träffa, hörde av sig och jag kunde inte säga nej. Jag gick till sist till en psykolog som sa att det inte var något fel på mig så jag återvände till den plats jag kände till, till kyrkan. Där mötte jag hjälparen T, men det är en annan historia.

1999-2003 Svenssonliv

Kärleken steg in i mitt liv redan under studietiden och F trädde in i mitt liv lika självklart som att hon alltid funnits där. Mitt liv blev mer komplett tyckte jag och på något vis var allt ett tag precis som det skall vara. Vi lärde oss leva med mina olika sidor. Vi skaffade hus, jobb och opel. Bytte sedan opeln mot en saab och livet fortsatte. 

2003 Brytpunkten

Sedan barnsben fick jag med mig en välutvecklad oförmåga att ta vara på mig själv och mina egna gränser. Jag gick med på sådant jag inte ville och jag sa nej, men oftast så ingen annan hörde. Ständigt fick jag vara på min vakt och förebygga eventuella hotfulla situationer. Av någon anledning sökte jag mig dock till arbeten där sådana situationer duggade tätt. Det var så det kom sig att en patient sökte upp mig och blev hotfull. Det var så brutpunkten uppstod. Brytpunkten som arrangerades en vardag under 6h tillsammans med polisen och socialtjänsten på orten där jag jobbade. Brytpunkten som blev slutet på mitt och F:s förhållande och brytpunkten som blev slutet på mitt gamla liv. 

Mitt nya namn kunde jag utan större svårigheter anpassa mig till. Det gick egentligen på tok för lätt. Min historia var det värre att göra sig av med, för vad gör man när mågon frågar "var kommer du ifrån?".  

2003-2004 Paus i livet

Alla människor har parenteser i livet, parenteser som varar lite olika länge. När jag stod inför en vardag utan trygghet där alternativet var att bo i bilen på obestämd framtid, så sökte jag den tryggheten inom psykiatrin. Mitt första riktiga möte med psykiatrin ledde till något jag aldrig kunnat förutse. Från att vara en person med lite små egenheter som klarade mig skapligt, så blev jag en person med DID som vårdsystemet tog sig an. Det är inte så att jag var ett offer för det på det sättet. Jag tillät systemet att ta över utan att blinka. Jag visste inte vad annat jag skulle göra och psykiatrin visste inte vad de skulle göra med mig. Det visste inte kommunen heller, så under drygt 6 månader bodde jag på en psykiatrisk ångest- och depressionsavdelning på kommunens bekostnad. När jag sedan checkade ut var jag LSS-klassad. Funktionsnedsatt med andra ord. Och faktum var att jag verkligen var det då. Redan då visste jag dock att allt detta bara var en parentes. Det hade jag bestämt mig för.   

2005-2013 Skolad till traumaöverlevare

Redan 2003 påbörjade jag psykoterapi med en terapeut som sade sig kunna trauma. Hon var den bästa de hade på den lokala öppenvården och hon fick det bli. Jag förstod snart att hon inte riktigt förstod hur jag fungerade och jag kunde inte låta henne utsatta mig för risker, så jag började en intensiv period av kunskapsinhämtning, så att jag skulle kunna lära henne. Jag gick utbildningar och kurser; jag läste böcker och jag läste vetenskapliga artiklar. Det är klart att det ju inte är det man skall behöva göra som patient, men om ingen annan är expert så får man lov att bli det själv, åtminstone var det så jag resonerade. Om 10.000-timmars regeln är något att gå efter (https://www.svd.se/ovning-i-10-000-timmar-slar-medfodd-begavning), så borde "traumaexpert" in på CV:t. Samtidigt skaffade jag mig både akademisk utbildning och arbete under denna tid. På min lediga tid jobbade jag aktivt med mina assistenter. De blev en form av yttre trygghet, en trygghet som skyddade mig från sådant jag själv var dålig på att skydda mig ifrån. Även de blev experter. Vad tiden led växte dock frustrationen. Något måste hända.

2012 Friheten

Under flera år hade jag gått omkring och känt att jag inte behövde det stöd jag hade. Det jag behövde var något annat. Jag visste bara inte hur jag skulle förändra situationen. Frustration kan dock göra att man gör slag i saken och jag gissar att det var det som hände. På något sätt var mitt mått mätt och det visade sig att det var samma sak som tog mig ut som tog mig in - ärlighet. Det krävdes dock både brev till tingsrätten och flera samtal till Försäkringskassan innan det faktiskt hände. När assistansen skulle avslutas hade jag ett samtal med en handläggare inom socialpsykiatrin som hade fått i uppdrag att ta över mitt ärende. Det blev ett surrealistiskt telefonsamtal. För vad kunde de hjälpa mig med? Absolut ingenting visade det sig. Gick till sängs leende den kvällen. Äntligen var jag fri. 

2012-2018 Svenssonliv (2nd edition)

Kärleken steg in i mitt liv redan under tiden med assistans, men 24h assistans kan medföra vissa begränsningar i sociala och relationella eskapader. Friheten var i början spännande men snart anpassade jag mig även till den. En Nissan införskaffades och så också hus på  ny ort. Nytt jobb, nya arbetskamrater. I korridoren på jobbet träffar jag människor som inte har någon aning. Jag ler och nickar till dem. Tänk om de bara visste.