Två änglar och ett halvt fotbollslag
Två meter bakom Lucian gick jag ner för domkyrkans trappa. Hennes blonda lockar rörde sig i den lätta vinden och jag höll nogsamt avståndet. Trappan var snöbeklädd och hal. Strax nedanför trappan stod hästekipaget som skulle ta luciatåget vidare till en mottagningslokal. På torget bakom hästvagnen stod tusentals människor. Blixtrar, facklor och torgets strålkastare lyste upp så att man kunde se folkhavet röra sig. För en sekund stannade jag upp och såg ut över torget och kände en kall vind gå genom kroppen. Jag kände mig som hundra år och en dag och som om ansvaret för världen låg på mina axlar. Ändå var det här en dag att minnas. Jag visste att jag måste försöka ta in det som hände, men det är svårt att vara i världen när universum har krig inom en.
Drygt sju månader senare skulle jag befinna mig i samma stad, i en urnlund tillsammans med mannen som jag kallat hjälparen och en präst och ta farväl av mina döttrar. Jag vet att jag går händelserna i förväg nu och skall hejda mig och vrida tillbaka klockan en smula.
Sorgen som inte får finnas
Jag har berättat om hjälparen förr. Mannen som skulle lära mig leka och känna trygghet och smärta. Mannen som jag satte all min tillit till under några månader det året, men som inte kunde hantera det förtroendet. Graviditeten kom som en chock. Ändå kände jag av den tidigt. Jag visste att det var så. Bekräftelsen kom som ett sträck på en sticka. Det var en onsdag morgon och jag gick hela den dagen och kände att jag inte existerade. Jag gick där, men jag kände ingenting annat än tomhet. Jag var märkligt nog inte rädd.
Den första som fick veta det var R, mentorn som jag träffat året innan och som arbetade på universitetet där jag studerande just då. Jag gick till kyrkan den kvällen där jag visste att han skulle vara och gick fram till honom efteråt. "Det var positivt" var det enda jag sa. Han nickade lugnt och eftertänksamt. Sedan gav han mig den där blicken som sa "ingenting händer just nu. vi kan prata om det där imorgon, ok?".
Det är svårt att förklara riktigt varför, men jag pratade flera gånger den där våren med hjälparen T, mannen som skulle lära mig leka och känna trygghet och smärta, men som lärde mig att känna en annan typ av smärta än den som var tänkt. Jag pratade också med hans fru. Medan jag kämpade med min strid hade han en egen strid. Både han och hans fru menade dock att de vuxnas problem aldrig skall behöva bli barnens problem och han började planera. Köpte barnvagn och skämtade om att han snart skulle ha ett halvt fotbollslag, han som hade tre barn sedan tidigare.
Nu blev det inte så. De föddes för tidigt och hade ingen chans i livet. Ibland tänker jag att det kanske var så det var meningen att det skulle vara. Även om det nu är 20 år sedan så finns en gnutta av sorgen som aldrig försvinner ändå kvar. För T och hans fru hade rätt. Barn skall aldrig behöva lida för sina föräldrars konfikter. På något sätt binder de oss samman. Två änglar som aldrig blev en del av ett halvt fotbollslag.