Transparens

14.06.2018

På mitt jobb pratar vi mycket om transparens just nu. Det är viktigt att vara transparenta, att våra processer blir synliga så att ingen känner sig överkörd eller förbisedd utan att beslut fattas på logiska och inkluderande grunder. 

Igår kväll var jag hemma hos terapeuten R och pratade med henne om precis samma sak, men inte utgående från en organisation i den praktiska världen utan en inre organisation. Den organisationen som är jag.  

Att vara lyhörd för allas behov

Mitt sätt att hantera det har varit att låtsas som ingenting och att ge honom rätt. Han var ju där. Han måste ju veta.

Jag har varit mer transparent förut och inte försvunnit alls utan bara känt av de olika sidorna av mig som jag kunnat lyssna till och ta hänsyn till. I relation till min vän C däremot har jag lätt försvunnit och inte varit med alls och heller inte varit bakom scen så att jag kunnat se eller känna vad som händer. Så har det varit i stort sett hela tiden vi känt varandra. Därför har vår vänskap byggt på överenskommelser och en viss påtvingad tillit. Det i sig borde väl varit en varningssignal som jag om någon borde kunnat se. Ändå har jag litat på hans ord mer än min känsla, för när jag väl kommit helt tillbaka så minns jag ändå på ett sätt, känslomässigt. Jag kan t.ex. känna äckel och en form av illamående, känna mig kränkt och utsatt, utan någon synbarlig förklaring. Mitt sätt att hantera det har varit, i regel, att låtsas som ingenting och att ge honom rätt. Han var ju där. Han måste ju veta. Så har det varit under flera år. Nu har vi ju inte setts så ofta, men när vi setts har jag kämpat mot mig själv och mina egna känslor och tvingat mig att vara öppen och tillgänglig känslomässigt för honom, vilket också gjort mig sårbar. Jag säger inte nu att han kränkt mig eller våldfört sig på mig, utan bara att jag inte är trygg med honom, inte egentligen. Något i mig reagerar negativt på honom. Något i mig gör att jag någon sida av mig är rädd för honom, även om jag inte är det. Det har nästan tagit hål på mig. I samtalet med R igår fick jag en utskällning. Och denna gång har hon nog rätt R. Jag måste bryta, annars går jag sönder. Detta, att inte lyssna på mig själv har gjort mig mindre transparent. Och utan transparens så fungerar jag inte i vardagen. 

Dags för lite verksamhetsutveckling med andra ord.