Den polyvagala teorin utvecklades av Stephen Porges från University of Illinois i Chicago för ett antal år sedan och handlar om att den tionde kranialnerven (vagusnerven), som är kroppens längsta nerv, har flera distinkta funktioner. 

Enligt Porges har människan tre system för att interagera med omgivningen och de är alla knutna till vagusnerven och en moblisering eller avmobilisering av främre (ventrala) vagus eller en mobilisering av bake (dorsala) vagus. En mobiliering i den främre (ventrala) vagusnerven genrerar ett evolutionärt högt utvecklat beteende. Detta leder till olika former av interaktion, kommunikation och relationsskapande beteenden (survival of the species) och är åtminstone delvis under vår kontroll. Vi ler och söker ögonkontakt, vi sträcker fram handen eller viftar avvärjande; vi leker med barnen och vi nickar inkännande. 

En avmobilisering av ventrala vagus ger utrymme för sympatiska nervsystemets automatiska reaktioner, som vi känner som fight och flight reaktioner. Det som då händer i kroppen är att den ger sig redo för kamp eller flykt och blodtrycket ökar, vi andas ofta mer ryckigt och inte lika djupt och känslor av ångest, ilska och rädsla är känslor som ofta förknippas med en hotfull situation. Hela vårt väsen blir då inställt på försvar. 

Den mest primitiva delen, genereras av  en mobilisering av bakre (dorsala) vagusnerven och kan kopplas till freeze-reaktioner och "att spela död" (survival of the individual).  Det är alltså en funktion som bidrar till att få individen att överleva en hotfull situation genom att avaktivera kroppen och ofta också dess sensationer och reaktioner. 

Funktionerna i vagusnerven följer en hierarki där de mest primitiva delarna aktiveras när de andra inte längre fungerar. fight, flight och freeze funktionerna är med andra ord auromatiska reaktioner som vi inte kan styra över. Kunskap om hur vi fungerar kan dock hjälpa oss att förstå våra reaktioner och kanske också ge oss den förståelse och självacceptans som vi behöver. 

Sårbarhet

Människor som växer upp med otrygga nära relationer och en otrygg anknytning får ofta en brsitande förmåga att hantera känslomässiga reaktioner. Detta kan relateras till autonoma reaktioner som tar över när de redskap till mer adaptiva sociala interaktioner falerar. Att dissociera t.ex. handlar om det grundläggande parasympatiska systemet och en mobilsiering av dorsala vagus som leder till att människan avskärmar sig från omvärlden för att skydda sig själv. För andra igen tar gärna det sympatiska nervsystemet över och utåtagerande och kamp/flyktbeteenden är vanliga. Inte sällan sker en övergång mellan dessa två. Många med dissociativa erfarenheter kan känna igen situationen att när något triggar aktiveras först sympatiska nervsystemet och stark ångest/panik, hyperventilering etc. uppstår. Detta övergår sedan i dissociation när andningen sjunker, och personen blir synbarligen lugn, -om än ibland kanske nåögot frånvarande...  

Personer med tidiga barndomstrauman har ofta ett autnomt nervsystem som inte regleras på ett balanserat sätt och som kan förstås som en form av sårbarhet. Att växla mellan aktivering av sympatiska nervsystemet och dissociation medför ofta mycket lidande och dessutom ofta svårigheter i den dagliga livsföringen. Personer med denna form av interpersonell sårbarhet är med andra ord ofta utanför sit "window of tolerance". Terapi/fasscpecifik behandling handlar därför i fas 1 ett alltid om att vidga "the window of tolerance".

Referenser

Nijenhuis, E (2011). Kurs: Phase specific treatment of trauma and dissociation. Stockholm. 

Porges, S. (2009). The polyvagal theory: New insights into adaptive reactions of the autonomic nervous system. Cleveland Clinic Journal of Medicine, 76 Suppl 2(Suppl 2), S86-90.

Quillman, T. (2013). Treating Trauma Through Three Interconnected Lenses: Body, Personality, and Intersubjective Field. Clinical Social Work Journal, 41(4), 356-365.