Stark på de brutna platserna

04.08.2018

Robert Louis Stevenson lär en gång ha sagt att livet inte handlar om att få de bästa korten utan att spela de dåliga korten väl. Förfefallande ofta så känns det som att det för oss överlevare ofta målas upp en mörk framtid. Barn som växer upp i våldsamma hem blir själva våldsverkare, för någon som utsatts för sexuella övergrepp kan ett normalt sexliv vara onåbart etc. Och visst, det finns statistik som talar om risker. Risken är större att det blir svårt att knyta an, att själv må bra, att vara professionell åtminstone så länge som det finns obearbetade trauman. Jag minns att jag en gång frågade min psykolog om hon trodde att jag någonsin kommer att bli "bra". Hon sa att jag kanske möjligen kunde få ett drägligt liv och att det är det som borde vara mitt mål. Jag kände mig aldrig tillfreds med det. Jag förstår att hon inte ville att jag skulle sätta målet för högt så att jag sedan blev besviken, men om målet var "drägligt" var det då värt kampen?  

Skadat gods?

För tio år sedan läste jag en bok om att komma över och att hantera barndomstrauman av olika slag. Jag läste ofta böcker av det slaget vid den tidpunkten i mitt liv. Jag gick själv i terapi och jag hade av läkarna blivit dömd som icke rehabiliteringsbar, samtidigt var jag på väg att bli just det... rehabiliterad, om nu skall välja att använda just det ordet. Jag hade börjat jobba och jag hade ett liv som för det mesta fungerade även om det var ett liv med personlig assistans (eller kanske just därför). Och nej, det hade inte kommit gratis, långt ifrån, men att se mig själv som "skadat gods" ville jag inte göra. Jag visste att jag kunde leva inte bara "ett drägligt liv" utan ett "bra liv". Jag är stolt över mig själv. Varken det traumatiska jag genomlevt eller rehabiliteringsprocessen tog död på mig. Det krävs mod och inre styrka att bearbeta trauman, att kämpa ibland med och ibland mot en psykiatrisk vårdapparaten och att inte kapitulera inför den ångest och splittring såväl trauman som behandling lett till. Det krävs mod, ett mod som jag ofta ser hos andra med trasiga barndomserfarenheter och känslomässiga brott på det emotionella skelettet. Ett mod som jag bär på och som idag definierar mig mer än någon enskild händelse eller något enskilt möte i mitt liv. Av min mentor frågade jag en gång "Har du lärt dig något av mig?" och han svarade "mycket, oerhört mycket mer än du anar, men främst har jag lärt mig mod och ärlighet mot sig själv". 

Nej, skylla på min barndom kan jag inte göra. Jag är ansvarig för vad jag gör av mina erfarenheter. Det är där modet kommer in.


Referenser och inspiration

Sanford, Linda T (2006). Strong at the broken places. London (UK): Virago Press.