Söndag kväll

24.06.2018

Imorgon är det måndag och arbetet hägrar. Vi är några hugade som går till jobbet ännu i veckan som kommer. Det är något mysigt med somrar på jobbet har jag tyckt länge. Då när man är nästan ensam där och kan strosa omkring i sin egen värld  utan att någon reagerar på det. Nu ikväll kom jag att läsa en blogg skriven av en medsyster, en medsyster som råkar befinna sig i samma bransch som jag själv. Omedelbart började jag söka nyckelinformation, för tänkt om vi kanske känner varandra? Det är visserligen inte så sannolikt, men ändå. Ganska omedelbart hejdade jag mig och kom på att jag nu gör det jag är mest rädd för att någon skall göra i mitt liv.  

Rädslan för att bli avslöjad

Du har varit ordentligt psykiskt störd förstår jag?

På  mitt förra jobb hände det en gång. Min chef och jag satt i en bil på väg tillbaka från ett gemensamt anförande. Hon sa "du har varit... ja, jag har förstått att du har varit ordentligt... störd, liksom, psykiskt menar jag, -förr". Vad svarar man på det? Jag är inte mindre störd nu än jag någonsn varit? 

Jag vet att vi var och en till mans är mer eller mindre störda, men det var inte det hon avsåg. Hon sa det på ett sådant sätt att jag förstod att jag var avslöjad, som om jag hade något att skämmas över. Och i den sekunden skämdes jag intensivt. För nej, jag har aldrig varit helt öppen med min historia, mest för att jag noterat att de som känner till den lätt omtolkar den och inte förstår, drar fel slutsatser och oftast på ett sätt som inte gagnar mig. Det var inristat redan i frågeställningen. Diagnosen är trots allt bara en diagnos. Varken mer eller mindre. Visst har jag också mått dåligt, men jag har aldrig riktigt sett mig som psykiskt sjuk. Till och med när jag ansågs av andra vara "icke rehabiliteringsbar" så var jag själv säker på att jag var det. Nu är jag det, rehabiliterad, så rehabiliterad man nu blir. Det som ändå gjort mest skada i min rehabilitering är fördomar. Därför är jag rädd att mötas av ytterligare några. Jag har en kollega som skämtade om DID här i vintras och sa att jag är störd på riktigt om jag har många personligheter, för då "fan är du ju schizofren". "Inte Schizofren" rättade jag, "dissociativ med dissociativa delidentiteter". "nåja, galen, hur som helst" sa han. Och jag vet att det är så det nog kan ses. Men jag vet att de har fel. Helt fel när det kommer till just det. För psykiskt störd har jag aldrig varit. Bara utelämnad till mina egna kreativa lösningar under helt vansinniga omständigheter. That's it.