Sista dagen med assistans

28.08.2018

Det var den sista april. Formellt borde assistansen tagit slut redan två månader tidigare, men jag behövde ge mina assistenter tid att hitta sig nya arbetsmöjligheter på andra ställen. Iställer för att ringa in vikarier när någon blev sjuk gjorde vi det inte utan kallade det för utfasning istället. På så sätt hade jag redan tränat på mitt självständiga liv ett litet tag. Jag var redo. I början av mars kom den första dagen utan assistans, eftersom en av de ordinarie då ringde in för VAB. Jag gick den dagen ut till färdtjänsten på egen hand. Till och med färdtjänstchauffören hoppade till och undrade lite osäkert om min personal inte skulle med idag och jag kunde svarar "nej, jag har ingen personal idag". Märkliga ord för någon som inte tillåtits vara på egen hand på flera år. På jobbet märkte ingen något, eftersom jag på jobbet inte direkt skyltade med min assistans. 

Jag var redo

En känsla av spänning och upphetsning blandades med en känsla av osäkerhet - tänk om jag inte är redo? 

Den första dagen jag testade på min assistansfrihet var nu nästan två månader borta och det hade kommit dagar också däremellan, dagar när jag igen testat på att vara helt själv en dag, -eller en natt. Detta var dock annorlunda. Denna dagen var en följd av en lång process som jag aktivt arbetat mig fram till. Den började med att jag med tingsrättens hjälp gjorde mig av med min godeman som fram till dess fungerat som en effektiv blockad mellan mig och försäkringskassan (och alla andra instanser också för den delen). Jag förstod att jag måste bli av med honom först eftersom myndigheterna överlag i regel trodde betydligt mer på honom än på mig och utan några större bekymmer så beviljade tingsrätten mig det, -mot den godemannens inrådan. Nästa process var att ha några ärliga samtal med försäkringskassan som bland annat gick ut på att förklara vad som utgör hinder för mig i vardagen, men också vilka resurser jag hade. Försäkringskassan valde dock att inte utreda det, utan valde att fokusera på personkretstillhörighet. Missförstå mig rätt nu, -jag var verkligen i behov av assistans när jag först beviljades insatsen och jag är i efterhand glad att man då uppfattade att jag inte var rehabiliteringsbar. När personkretstillhörigheten ifrågasattes så gjordes den det mot just detta kriteriet. Försäkringskassan ansåg att jag visade tecken på att deras första bedömning kring varaktighet var felaktig. Eller snarare att jag visat mig ha en oväntad förmåga till läkning som man inte räknat med. Att jag hade en psykisk funktionsnedsättning ansåg de fortfarande. Liksom att denna funktionsnedsättning inte berodde på normalt åldrande. Vad jag de facto klarade av fanns det olika åsikter om.  Konsekvensen var dock tydligt: Beslut om indrag av assistans. 

En fest hemma hos en av vikarierna anordnades några dagar innan allt var till ända. Hela den aktiva personalstyrkan dök upp hemma hos mig ytterligare några dagar senare och vi skålade för tiden som varit och för den som kommer. Sedan var det över. Klockan blev 19.00 den sista april och assistenten för dagen åkte hem för sista gången. Jag stod ensam kvar och för ett ögonblick kom allting över mig. Spänning och tillförsikt blandades med ängslan och oro. Kunde jag faktiskt klara mig själv? Tänk om den gode mannen och läkarna hade rätt; Tänk om jag inte var redo? Innerst inne visste jag att jag visst kunde. Att jag var redo. Jag hade jobbat för det så länge. Nu var det dags.