Genom teorin om strukturell dissociation förstår vi att det finns ett samband mellan fysiska symtom som inte medicinskt kan förklaras, trauma och dissociation. Symtom som dissociativ amnesi, depersonalisering och identitetsfragmentering kan förstås som psykoform dissociation. Det är alltså symtom som hör samman med psykiska uttryck för dissociation. Symtom som analgesi, anestesi, smärta, "hysterical blindness" och förlust av muskelfunktioner är ett uttryck för somatoform dissociation och med andra ord som dissociativa kroppsliga utryck. 

Man kan säga att kroppens språk inte kan tolkas av medvetandet. Man hör inte ens att kroppen talar.

Samband och orsakssamband

Somatoform dissociation kan förstås som fysiska traumarelaterade reaktioner, eller "minnen". Även om de två typerna av dissociativa uttryck har ett liknande uttryck så finns det distinkta skillnader mellan dem. De psykoforma dissociativa uttrycken har relativt länge kopplats trauma, medan osäkerheten kring hur somatoform dissociation skall förstås har varit lite större. De senaste decennierna har dock klinisk forskning kunnat etablera sambandet tydligare. Dessutom har de olika dissociativa uttrycken också kopplats till varandra i klinisk forskning. Det finns med andra ord ett tydligt samband mellan somatisering och somatorform tillstånd, psykoforma dissociativa symtom och trauma. 

Frågan om kausala samband mellan trauma och somatoform dissociation är mer komplex. Här går forskningen isär. Det finns forskare som hävdar ett direkt kausalt samband (alltså att somatoform dissociation är en följd av trauma), men andra som anser att det inte rör sig om ett orsakssamband, utan snarare bara ett samband som i sin tur kan bero på en tredje faktor. Ett förslag som kommit fram är att den tredje faktorn kan handla om fantasi och dylika förmågor. Tidigare, främst icke-kliniska studier indikerar på att så kan vara fallet, medan senare kliniska studier verkar motbevisa just den tesen. Forskningen visar här delvis motsatta resultat. Det finns också kliniker som ser förmåga till fantasi som en förmåga som bidrar till överlevnad vid trauma. Om benägenhet att till fantasi inte utgör orsakssfaktorn mellan sambandet mellan trauma och dissociation så vad gör det då? Faktum är att det inte är helt klart. Teorier som framförts är att det kan handla om anknytningsskador (otrygg anknytning) eller familjepatologi. Möjligheten om ett direkt samband finns ju också fortfarande. Detta direkta orsakssamband har studerats främst i holländsk forskning där somatoform dissociation funnits ha en kausalitet till fysiska smärta och trauman som inkluderar just våld, sexuella övergrepp och liknande fysiskt kännbara trauman.

Hur somatoform dissocation kan förstås

Psykoform dissociation uppstår när det sympatiska nervsystemet får en overload i samband med en uppfattad fara. Först går hjärtrytmen upp och du och din kropp blir helspänd. Sedan avaktiveras det sympatiska systemet när det kommer till bristningsgränsen och dorsala vagus aktiveras. Du andas svagt och ofta ytligt och yttre stimuli blir svårt att ta in. Du kan inte i det skedet processa intryck, eftersom du inte tar in några intryck och integrerar det i din uppfattning av dig själv och omgivningen. På samma sätt kan ett avbräck mellan varandet och kroppen ske. När detta sker registreras ändå kroppens reaktioner och det som händer med den parallellt med varandet. Med andra ord, även om jag i stunden inte upplever smärtan så lagras den i kroppen. Jag är kanske inte medveten om det men händelsen finns ändå kvar.  

När somatoform dissociation uppstår kan medvetandet inte registrera eller ta in flödet, sensationerna och impulserna i kroppen. Man kan säga att kroppens språk inte kan tolkas av medvetandet. Man hör inte ens att kroppen talar. Kroppen har dock en strävan att bli hörd och uttrycken för det blir vi medvetna om när vi får kroppsminnen eller oförklarliga smärtor eller värk. Ibland alterneras detta med motförsvaret som från början aktiverades i den aktuella situationen och sepationen mellan mellan medvetande och kropp spelas upp om och om igen. Det är som att dansa med någon som dels dansar i otakt och dels dansar en helt annat dans. Detta skede kan också vara över tid och upplevas som en tomhet, som depersonalisation eller som en svårighet att "vara i kroppen" eller att "vara grundad". 

Att över tid inte vara i kroppen, att uppleva sig som separat från den eller att inte kunna tolka de basala sensationerna kan leda till en desperation och ett starkt behov av att "väcka" det sympatiska nervsystemet igen. Detta alldeles särskilt om det psykiska medvetandet är i ett aggressivt läge så att det finns energi att utmana det vilande sympatiska nervsystemet. Det finns neurpsykologisk forskning som understöder denna tes. Detta behov kan förklara självskadebeteenden och grönslösa beteenden (kan inkludera droganvändning som "kickar igång" det sympatiska nervsystemet) som en del människor med somatoform dissociation upplever.  

Som jag beskriver somatoform dissociation nu så bygger det på trauman i tidig barndom .Holländska forskare har, som jag nämnde, studerat detta och sett att somatoform dissociation särskilt är förknippad med våldsahandlingar och smärta i tidig barndom.  I de studier som genomförts på detta och där orsakssambandet verkar indikera att fysiskt våld mot små barn kan leda till somatoform dissociation så var det aldrig frågan om enskilda händelser utan övergrepp över tid där anknytningstrauma existerar parallellt. Instrusiva somatoforma dissociativa erfarenheter är resultatet av ett fenomen där ett avspjälkt fysiskt fenomen lagrats och sedan tränger sig på in i medvetandet kanske år senare. Det kan ske som enstaka korta incidenter eller som påtagliga fysiska sensationer över tid. Det är som om händelsen som föranledde traumat fastnat i repeat och spelas upp om och om igen. Oftast är det nte helheten, utan begränsade aspekter av en händelse. 

Kroppsterapeuter brukar ofta hävda att flight och fight (aktiverande motorfunktioner) som hindras och som ersätts av ett avvaktiverande försvar (som att känslomässigt och sensationellt koppla ifrån under t.ex. ett övergrepp) behöver aktiveras igen. Att dörfär fysiskt få skuffa undan eller hålla emot kan bli effektivt för att på ett sunt sätt aktivera det sympatiska nervsystemet igen, samtidigt som man berbetar minnen kognitivt och emotionellt.

Referenser

van der Boom, K. J., van der Hout, M.A., & Huntjens, R. J. C. (2010). Psychoform and somatoform dissociation, traumatic experiences, and fantasy proneness in somatoform disorders. Personality and Individual Differences, 48(4), pp. 447-451.

Nijenhuis, E. R. (2000) Somatoform dissociation: Major symptoms of dissociative disorders. Journal of Trauma and Dissociation, 1 (2000), pp. 7-32

Nijenhuis, E.R., van der Hart, O., Kruger, K., & Steele, K. (2004). Somatoform dissociation, reported abuse and animal defence-like reactions. Australian and New Zealand Journal of Psychiatry, 38 (2004), pp. 678-686.

www.psychalive.org (u.å). Allan Shore: Somatorform dissociation. Hämtad 2018-07-04 från https://www.psychalive.org/video-dr-allan-schore-somatoform-dissociation/