Psykiatriska avdelningen

01.06.2018

En ångest- och depressionsavdelning är en väldigt speciell plats att befinna sig på. Jag fick eget rum efter en vecka. Några dissociativa uttryck kunde man inte iaktta från personalens håll under första veckan. Däremot sov jag mycket. Jag blev utskriven efter sju dagar men inskriven igen tack vare terapeuten R som krävde att jag skulle få DID som diagnos. Hon pratade med läkaren, vars man hennes man kände och sedan var diagnosen satt. Med en sådan diagnos kunde inte skriva ut mig till kylan och bilen. Så jag blev kvar.  

Jag minns inte så mycket från avdelningen. Alla dagar var ganska lika. Terapeuten R (som var den enda jag kände i den delen av landet) involverade sin man som blev min gode man. Det behövdes så länge jag låg inne resonerade man och jag höll med. Hade ingen ekonomi att tala om då eftersom jag nyss sagt upp ming från jobbet (när jag gick under jorden) och därmed fick tre månaders karenstid. 

Stressen efter krisen som lett till att jag tvingades gå under jorden tog ut sin rätt och sömnen blev ett sätt att fördriva tiden. Så jag sov på dagarna. Sover man på dagarna så är det lätt hänt att man är vaken nattetid. Så jag vände på dygnet och hittade min egen vrå i ett litet allmänutrymme där jag alltid satt vid TV:n. Folk som var på avdelningen såg det nog som mitt rum. De frågade om lov att komma in och tog aldrig den plats som var "min". Det är så när man blivit en inventarie. Till och med personalen vänjde sig vid att ha mig där. Jag fick ta emot förtroenden, fick insyn i personalens interna relationer och jag fick tillträde till personalrummet där inga andra patienter fick vara. I början var det inte riktigt lika självklart och personalstyrkan delades upp i två. Den grupp som trodde att jag inte var sjuk och bara fejkade och den grupp som trodde att jag var riktigt allvarligt sjuk. Den senare gick segrande ur striden. 

Några i personalen lärde jag känna lite bättre. Jag var hemma hos någon av dem på besök någon helg och jag träffade en annan skötares barn, allt under tiden som jag bodde på avdelningen. Naturligtvis var det inte helt okej, men jag valde att inte protestera. Det var deras ansvar resonerade jag. 

Medicinskt färdigbehandlad blev jag efter någon månad och egentligen borde jag ha blivit utskriven då ganska fort. Så blev det dock inte. Den gode mannen, R:s man, satte emot. Hans lösning var att jag skulle bo hos dem. Förstärkt familjehem sade man. Kommunen sa "nej" och så var striderna igång. Ingen frågade mig om vad jag ville. 


Kommunens kupp

För att ändra dödläget gick kommunen in och kuppade. De ansökte om förvaltarskap å mina vägnar. Jag informerades om det och att det enbart var för att bli av med R:s man. Kommunens kuppförsök gick som man hade tänkt. Förvaltarskap ansågs inte lagenligt, särskilt som jag inte motsatte mig godmanskapet. Kuppförsöket ledde dock till att jag fick en ny god man. En som kommunen hade förtroende för. En som hade 35 andra klienter.