Psykiatriska avdelningen, del 2

04.08.2018

Enligt den amerikanske sociologen Erving Goffman har vårdinstitutioner, kloster, internatskolor, fängelser och liknande institutioner sin egen samhällsordning, sina egna regler och sin egen kultur. Dessa totala institutioner kan medföra konsekvenser för dem som befinner sig i dessa när de berövas sin frihet och möjligheten att vara självbestämmande. Människans funktioner tas över av institutionen och en successiv nedbrytning äger rum (Psykologguiden, 2018). Psykiatriska avdelningar är totala institutioner i just denna bemärkelse. Institutionaliseringen som många erfar som spenderar en ansenlig tid där är högst verklig. Förutom den yttre ramen finns också underliggande hot, så även om man är där frivilligt så finns alltid hotet att man, om man inte är följsam till systemet kan komma att tvingas till det. Det är bäst att man "sköter sig". Passiviteten och apatin kommer så småningom smygande på. Man kapitulerar. 

Institutionalisering

En fotsoldat

Eftersom jag mer eller mindre tjatade mig in på avdelningen inledningsvis så kan man kanske säga att jag initialt inte problematiserade risken för institutionalisering överhuvudtaget. Tak över huvudet, värme och mat var de huvudsakliga dragplåstren, dessutom var jag helt slut till kopp och själ och behövde få en ro som psykiatriska avdelningen faktiskt erbjöd mig. Det var först när jag efter ett par månader började må lite bättre, när diskussionerna gick på högvarv mellan den gode mannen (terapeuten R:s man), avdelningen och kommunen om min framtid, som jag kände mig märkligt utanför mitt eget liv. Nu pratar jag inte om en dissociativ känsla av att inte vara med utan om skeenden där jag först efteråt fick veta hur diskussionera gick. De flesta möten visste jag inte ens om att ägde rum. Jag övervägde möjligheten till protest, men såg vad protest kunde leda till. Eftersom jag lyckades undvika behandlingar jag inte själv trodde på (neuroleptika och ECT; -i det hänseendet hade jag förmodligen mer inflytande över min behandling än de flesta andra) med intellektuell diskussion och uppvisad samarbetsvilja, så trodde jag att jag möjligen kunde intellektuellt resonera mig till delaktighet också i planerna som gjordes upp. Det enda jag fick till stånd var större insyn i hur diskussionerna gick och allt vad tiden led så började jag förstå att jag inte skulle checka ut från avdelningen till ett fritt liv hur mycket jag än argumenterade. Jag var nämligen den enda som trodde på mig i det hänseendet att jag trodde att jag med endast psykologhjälp skulle kunna leva ett fungerade liv efteråt. De som fattade dessa beslut hade aldrig sett mig i livet före kraschen. De kände inte den unga kvinnan som var enhetschef och gruppledare, som skaffade hus tillsammans med sin sambo och som reste på långresor. De kände bara den tysta, tunna, ångestladdade "lilla" flickan som satt i sitt hörn i allrummet och som levde upp ibland när någon (alltid samma skötare) tog ut henne på hennes veckopromenader (15-minuter varje vecka). Snart slutade jag ens försöka, utan accepterade att det var sakernas tillstånd. Jag började öppna upp lite, men inte mer än nödvändigt. Jag låtsades ha tillit till läkarna, den gode mannen, socialsekreterarna och sköterskorna, för jag kände att jag inte hade något annat val. Jag skriver låtsas, även om jagtill viss del också gjorde det. Jag visste dock att de inte riktigt kunde greppa varken mina problem eller mina inneboende resurser.  Öppet motstånd var för riskabelt. Jag protesterade därför tyst genom att låtsas ta mina sömntabletter när jag inte gjorde det, genom att inte följa de sovmönster man ville få mig att följa och genom att innerst inne veta att mitt inre system inte var ett system av kaos, som alla verkade tro, utan ett system som alltid hjälpt mig att fungera. Ett system som jag börjat lita på. Det var mitt enda sätt att behålla någon form av kontroll över mitt eget liv. 

Referenser

Psykologiguiden (2018). Total institution. Hämtad 2018-08-04 från  https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=total%20institution