Personlig assistans

25.06.2018

Efter tiden på avdelningen kom jag till ett utslussningsboende inom psykiatrin. Det var i medlet av 00-talet. Redan när jag kom dit var det bestämt att lösningen var LSS och personlig assistans. Just den lösningen som den ordinarie gode mannen försökt motverka men som den nya såg som en lösning. Åtminstone förstod jag att det var så han tänkte mot bakgrunden av de beslut han tog. kommunen delade den åsikten. Det var den enda lösningen. Redan då kände jag mig låst. Men vad kunde jag göra? Och vad var förresten alternativet?  

"ett liv som alla andra"

Vad gör man med en människa som varit instituionaliserad så länge?

I grunden tror jag att det var omsorg som låg bakom beslutet att ansöka om personlig assistans. För vad gör man med en människa som varit institutionaliserad så länge? En människa som är traumatiserad och som man för länge sedan slutat fråga vad hon själv tänker, tycker och vill. En människa som man dessutom visat att man har makten över, att det inte är någon vits att ens försöka tänka själv. Möjligen är jag lite hård, alldeles särskilt som assistansen var bra för mig. Det var i dessa relationer som jag växte och blev min egen, vågade ta plats igen och från dessa jag klippte mina band. Det var här jag blev någon igen. Ändå ställer jag mig frågan, men släpper den igen och låter den guppa någonstans i det förmedvetna. Det finns nämligen få andra insatser som ger brukaren så mycket utrymme som personlig assistans. Här kunde jag sätta upp egna mål, utgående från egna behov och här kunde jag till och med bli arbetsledare för mina egna assistenter. Först famlade vi i mörker förstås. Vi tog med oss handlingplanen från psykiatriboendet men snart förstod vi att det ju inte fungerade. Vi måste hitta på något eget (en process som för mig innebar en djupdykning i kunskapsträsket). Ännu då var det ingen som trodde på någon framtid för mig. Jag var "icke rehabiliteringsbar", själva insatsen förutsatte detta. 

Jag minns inte första dagen med assistans, men jag minns flera av intervjuerna med de sökande. Det var första gången på mycket länge jag själv hade något att säga till om. Jag gillade det. Redan då visste jag att det bara var temporärt. Att alla andra hade fel när de trodde att det var kört för mig. Jag visste att detta bara var en period av mitt liv. Men ingen lyssnade på det och kanske var det lika bra. Det är något märkligt och kraftfullt i det att få välja sin egen personal. För mig var det i sig läkande. Det var också läkande att det var jag som bestämde över min dag, även om jag förstås gjorde det med ansvar för personalens arbetsmiljö och -villkor.  

Det är förstås märkligt att tänka på det idag och ens förstå att livet tedde sig så då. Att folk, hjälpare runtom mig, läkare, psykologer, behandlingspersonal, alla, trodde att mitt liv aldrig skulle se annorlunda ut. Åtminstone inte på djupet. Jag har inte kvar några papper från den tiden. Den gode mannen delgav mig aldrig något (och tro mig, jag försökte få honom att ändra sig på den punkten). Det är synd att så är fallet. Har funderat på hur läkarintyget kan ha sett ut där domen var att mitt liv var så trasigt att det inte gick att få mig att fungera igen, inte utan assistans dygnet runt. Vad hopplöst det måste ha känts för min psykolog att träffa mig vecka ut och vecka in och inte tro på att jag kunde läka. Inte på riktigt. 

Ändå gjorde jag det. Tji fick de.