Om någon vecka skall jag gästgramma på en sida om dissociation och det har gjort att jag läst inläggen den senaste tiden med stor nogsamhet. En tanke slog mig precis som jag erbjudit mig och anmält intresse "tänk om jag inte är tillräckligt dissociativ, tänk om jag är för frisk?". Det är förstås en märklig tanke och i slutändan en tanke jag insåg att jag fick lägga undan. Det påminner dock om ett välbekant försvar: "allt är rätt ok, för så illa var det ju inte". Att den tanken kommer upp är kanske inte så konstigt. Tendensen att minimera finns i många sammanhang och behövs också ibland.   

Jag sitter på en uteservering och låtsas läsa, men sitter istället och iakttar en familj vid bordet bredvid sådär lite i ögonvrån. Maten är god, somriga räkor i bakad potatis och med bubblande kolsyrat isvatten till. En liten flicka på några år klänger på kvinnan som sitter närmast mig. Hon försöker få hennes uppmärksamhet, medan kvinnan vant föser undan henne. Den andra kvinnan vid bordet är lite äldre, kanske en äldre syster eller en vän. Hon har lite för mycket kläder för en sådan här varm sommardagar hinner jag tänka. Plötsligt kommer ett vrål från det lilla barnet och alla på utserveringen vänder blickarna mot barnet. Hon skriker för full hals medan några droppar blod tränger sig fram på hennes handflata. Hon sträcker den mot sin mamma som nu har full uppmärksamhet på barnet och så blåser hon på handen "såja, såja, så farligt var det inte". 

Snart tystnar barnet och snyftar bara till lite medan mamman tar hand om skrapsåret på handen. "Såja" fortsätter hon tröstande. 

När vi pratar om traumatisering hos barn så pratar vi ofta om vikten av att erkänna och sätta namn på saker. Vi lär barn tidigt, numera, att benämna könsorgan (snippa och snopp), känslor (obehag), beslut (nej, stopp, jag vill inte). Att benämna saker vid deras rätta namn tar oftast eggen av det. Det som hände var en våldtäkt. Det var folkmord. Det var ett terrordåd. Det är fröst när vi namnger som vi kan veta vad vi har att förhålla oss till. Att namnge återspeglar ägande. Om jag kan namnge det jag varit med om gör det det lättare för mig att äga det. Tankar som "det var inte så farligt" är visserligen ett psykologiskt försvar och kan trösta i stunden, men det hindrar ägande. Det är ett sätt att omintetgöra händelsen i fråga.    

Det är många gånger som jag både hört andra säga och själv har sagt saker som "det var inte så farligt"; "Det var ju bara en vanlig våldtäkt" eller "jämfört med andra så har ju jag aldrig varit riktigt traumatiserad, sådär på allvar". Som om min eller din traumatisering inte vore tillräcklig. Jag hade en hjälpare vid ett tillfälle, S, som vid ett tillfälle när jag sa något om att det bara var "en vanlig våldtäkt" blev riktigt förbannad. Han menade att några "vanliga" våldtäkter inte finns. Det jag var med om var en våldtäkt, en förbannad eländig skitvåldtäkt. På vägen hem den gången gick jag också sa det högt för mig själv "det var en förbannad eländig skitvåldtäkt. Det också". Först kände jag mig stärkt, sedan slog det mig vad det var jag sa och ångesten drabbade mig hårt. Jag kände mig så liten, så liten, minst på jorden, men bara för en stund. För det som hände sedan var ett litet mirakel. Jag kunde börja resa mig och äga det jag också kunde benämna. Det hade hänt. Det var på riktigt. Och det var för jävligt. Punkt. Det var också det som erbjöd läkning. Ägandet.  

Av de 991 sidorna i DSM-V så omfattar 26 sidor den sektion som kallas för Trauma och stressrelaterade störningar. Det motsvarar 2,6% av sidorna. Ändå är stress och trauma allt som oftast del av anamnesen bland psykiatriska ppenvårdspatienter. Många av dem uppnår inte kriterierna för PTSD. Traumat är kanske inte tillräckligt omfattande eller symtomen inte exakt de som stipulerats. Diagnosen blir då en annan, icke-traumarelaterad diagnos. Svårigheten för många. Försvaret är oftast att det som hänt inte var så farligt, att det är mig det är fel på.Ändå, kan traumat benämnas och processas så blir måendet hos de flesta så mycket bättre.  Oberoende av vad det var som hände så var det hemskt nog att åsamka dig den skada som du har. Oberoende av diagnos eller inte. 

Referens/Inspiration:

It wasn't that bad (2018) https://gowiththat.wordpress.com/2018/06/24/it-wasnt-that-bad-trauma-and-invisibility/