Om människor i mitt liv

Det finns några centrala personer, vänner, som jag vill berätta om. De är alla viktiga, -på sitt sätt.

Vännerna som jag omger mig med:

Z och nyårsgänget. De är några stycken och jag kallar dem vänner. Z är på ett sätt min "bästis", eller jag skulle nog kalla henne så om jag var lite yngre än jag är och omständigheterna var annorlunda än de är. Z vill göra alla till lags. Hon är vänligheten personifierad, vilket inte alltid är till henne fördel. Hon lider med mig när jag lider och gläds med mig när jag gläds. Vi är lite lika Z och jag, -och ändå så olika. Vi träffades på psykiatrin, på avdelningen för depression och ångesttillstånd. Hon ville vara perfekt och jag ville vara ifred. Det var så vi blev vänner, Z och jag.  Nyårsgänget består av Z, hennes sambo, och barndomsvännerna U och K. U är intesiv, musikalisk och barnkär meda K är förtjust i gamla vackra ting och lite djup och mystisk på något vis.

E dök upp i mitt liv kring 2007. Vi möttes på en arbetsintervju. Jag intervjuade henne och hon lät sig bli intervjuad. Jag gillade henne direkt och anställde henne därför. Hon blev min assistent och hon blev min förtrogna. Sedan slutade hon och hon gick över från asssitent- till vän. 

V är min tidigare kollega. Hon är en av en handfull tidigare kollegor som jag fortfarande har kvar i mitt liv. V är reflektiv, andlig och vacker, både inuti och utanpå. Hon är klok också, fast hon inte begriper det själv. 

C är den av mina vänner som ger mig mest huvudbry. Han har jag känt sedan 2005 då han trädde in på avdelningen efter ett suicidförsök. Hur det nu gick till så blev jag hans värld, eller åtminstone stora delar av den. Hur sunt det är kan man diskutera. Nu finns han dock i mitt liv och jag i hans och det verkar vi få acceptera båda två. 

Förutom dessa finns fler, som G, som sjunger opera och bor i ett vedeldat torp på landet, N, som jag varit utomlands med i omgångar och som nu jobbar som lärare i huvudstaden och M som jag träffade på mitt gamla jobb och som jag ibland sover över hos när jag är i krokarna. 

Mina mentorer

Jag tillhör de personer som både har mentorer och fungerar som mentor till andra. Hur man blir en mentor kan variera. Ibland är det på uppdrag mot arvode, men oftast är det bara en relation som växer fram mellan en som har lite mer erfarenhet och en som är öppen för att lära sig av den andra. I slutet blir det ändå oftast så att man lär av varandra. 

R lärde jag känna 1996 eller 1997. Det är alltså mer än 20 år sedan. Då var jag ung student och vilsen i världen. Han var trygg och humoristisk. Åt honom berättade jag allt och lite till. Han tog mig under sina vingar, försvarade mig mot både mina egna tankar och andras och han följde med mig genom vått och torrt. Nu finns han mer på avstånd och det är bra det också. 

A lärde jag känna 2012. Hon var min kollega då och lärde upp mig i mycket av det som är mitt arbete idag. Hon lärde känna mig privat också och det är många timmar som förflutit i hennes kök, med kaffe eller vin i koppen framför. När vi sågs första gången var det något märkligt familjärt över henne. Sådär som att vi redan kände varandra. Konstigt sådant där. 

Min särbo:

L är kanske inte min trygghet och inte heller min min livs kärlek, men han är den jag är tillsammans med och mitt bollplank. Bra så.  

Numera perifera men historiskt viktiga personer:

T var en hjälpare som jag tog kontakt med en särskilt jobbig kväll och som svek förtroendet jag gav honom. Terapeuten R och hennes man är två personer som funnits i mitt liv, särskilt under perioden kring brytpunkten.

Urspungsfamiljen kommer jag säkert att återkomma till i ett annat inlägg.