om att bli sin egen trygghetsperson

08.07.2018

Små sidor av oss själva, vare sig vi är dissociativa eller inte, har i regel ett grundbehov och det är att känna sig trygga. Trygghet skapas i relationer. Oftast grundläggs människors trygghet tidigt, när vi är små och den tryggheten skapas i relation till våra omsorgspersoner, våra föräldrar eller de som tar hand om oss. Detta sker tidigt i livet. Just detta är anknytningsteorins grundbult nummer ett. Även när den initiala tryggheten verkar finnas där så är den skör när vi är små och hotas vår värld och vår existens, så hotas också vår grundtrygghet. Det är som när man skapar något i lera. Det är först när leran fått torka i ugn som den är stark nog att hålla vatten. Personer med tidiga barndomstrauman tillhör dem som oftast fått skador på den trygghet som de haft rätt till. Just detta har varit ett samtalsämne jag kommit att återkomma till cid flera tillfällen under de senaste veckorna.

Du är den som alltid är där

Personer som inte fått bli bekräftade som barn fortsätter ofta att söka bekräftelse, söka efter att bli sedda. Med andra ord söker de efter en förvärvad trygg anknytning. Det är möjligt att de kanske inte uttrycker det på det viset. Signalerna för omvärlden är inte alltid solklara. I värsta fall blir de sedda som uppmärksamhetssökande och "svåra" och deras inneboende tomhet blir bekräftad samtidigt som känslan av att inte vara älskade cementeras. Det är inte helt ovanligt att ångesten, den som driver på kontaktförsökten leder till att en eller flera hjälpare blir en del av deras liv. Vissa människor söker sig till nya hjälpare ständigt i ett deperat försök att hålla näsan ovanför vattenytan. Det är den traumatiserade personens känslo-jag (EP) som skriker efter hjälp. 

En av de viktigaste lärdomar jag fått under åren är att det bara finns ett sätt att lösa detta inre dilemma på. Att hitta hjälpare kan vara nog så viktigt, men de kan aldrig bli den som standigvarande är en annan persons trygghet. Jag kan med andra ord inte vara din lilla dels enda trygghet. Jag kan vara en annan vuxen som ger dig kraft och mod att så småningom bli den som ger din lilla sida trygghet, men jag kan inte någonsin göra det svåra jobbet som du själv både kan och måste göra. Eftersom jag både varit en person som sökt min trygghet hos andra och en som andra söker sin trygghet hos så kan jag säga detta med en viss emfas. För mig blev det tydligt i en handledningssituation en gång. Mina funderingar gällde egentligen någon annan än mig själv men svaret kunde lika väl varit riktat mot mig. Hjälparnas roll är att stärka personen (ANP) så att hen är stark nog att möta och härbärgera de små delarna och deras behov. Fas 1 i fasspecifik behandling vid trauma handlar just om stabilisering. Att det är så är självklart just utgående från detta. Kan jag lita på mig själv att jag kan vara lyhörd för mina små delars behov, se dem och bekräfta dem, så vet jag att de små sidorna av mig kan vara trygga. De är inte beroende av att jag hittar någon till dem som kan vara stand-in och ta hand om dem. Jag kan göra det. Visst, jag behöver hjälp ibland, men det är i första hand jag som de kan lita på. Det är jag som känner dem, som vet vad de behöver och det är jag som kan säga: "Det är lugnt, det är över nu. Du är trygg, -det är ingen fara. Jag är här."