Mitt eget Thud project
Diagnosen fick jag 2003. Det var en lång historia före det visserligen. Jag befann mig på en ort jag inte kände till, bland människor som också de var främmande, med ett undantag. Jag hade bott på kvinnojour i två veckor men kunde inte bo kvar och kunde inte få hjälp att hitta egen bostad. Med skyddade personuppgifter var den privata marknaden nästan omöjlig att ta sig in på så jag blev hänvisad till att bo i bilen. Det var februari och minusgrader ute. Efter sju nätter i bilen började jag bli desperat. Utan bostad och utan någonstans att ta vägen funderade jag på möjliga vägar ut och det slog mig att det kunde finnas en väg ut. Eller snarare en väg in. Så jag gick till akutpsykiatrin och förklarade hur jag mådde (och jo, jag mådde inget vidare).
Du har kanske hört talas om "The Thud project"? Eller "Rosenhan projektet"? Om du inte har gjort det så var det ett projekt där en forskare, Rosenhan, testade psykiatrin och den psykiatriska vetenskapen bland annat genom att skicka infiltratörer (han var själv en av dem) till psykiatriska mottagningar. Instruktionen var att ange de tyckte sig höra orden "thud", "empty" och "hollow", -ord som kunde ange en existentiell kris. Samtliga 12 infiltratörer lades in på psykiatrisk klinik. Instruktionen var att bete sig normalt och uppge att de inte hörde något så snart de tagits in på klinik. Projektet ledde till 11 schizofrenidiagnoser och en diagnos inom bipolaritet (manisk depressiv psykos) och 7-59 dagars inläggning. Alla fick antipsykotisk medicin och kravet var att fortsätta med medicinen för att utskrivning skulle bli ett alternativ. Konklusionen var bland annat att psykiatrin var ovetenskaplig och riskerade att stigmatisera patienter.
Mitt eget Thud project byggde på lite andra premisser. Jag valde att berätta precis som jag upplevde att det var. Jag hade också lite hjälp av den enda människan jag kände på den ort där jag fanns. Terapeuten R var en icke-legitimerad men engagerad terapeut med lång erfarenhet av arbete med unga tjejer. Särskilt unga tjejer med DID. Hon var övertygad om att det var det jag hade. DID - dissociativ identitetsstörning. Jag motsatte mig inte den diagnosen, för jag känner igen mig i mycket., även om jag inte kände till diagnosen särskilt väl. Det var bara det att det inte var ett problem i mitt liv egentligen. Kölden och hungern var det däremot.
Efter ett antal försök lyckades jag med det jag ville. Jag blev inskriven på en akutpsykiatrisk avdelning. Dagen därpå flyttades jag till en ångest- och depressionsavdelning där jag så småningom fick mina diagnoser, PTSD (posttraumatisk stressyndrom) och DID (dissociativ identitetsstörning).
Jag var inne och fick möjlighet att sova ut ordentligt, duscha och äta ordentligt för första gången på ett bra tag. Jag hade skaffat mig lite lugn och ro för ett tag.
För 470 dagar, visade det sig.