Livet före brytpunkten
Jag hade ett vuxet liv före jag gick under jorden också. Jag studerade på högskola, jobbade med ungdomar och levde som folk flest. Jag träffade en man på högskolan, vi flyttade ihop i ett hus på landet och jag hade vänner och intressen. Jag var som folk är flest. Jag fungerade visserligen lite annorlunda än många andra, och hade flera sidor som jag hade svårt att få ihop, minnen från barndomen som spökade och traumatiska erfarenhet från mitt tidigare vuxenliv. Allt ledde till att jag hade delar av mig som bar på traumatiska minnen och delar av mig som inte ville kännas vid det. Men det fungerade och jag såg det aldrig som särskilt konstigt.
Redan tio år innan brytpunkten fick jag höra att jag dissocierade. Jag satt i en källare och hade ett samtal med min mentor och vägledare i livet när det hände. Plötsligt sa han "vet du om att du dissocierar?". Så då var det ute i ljuset. Särskilt konstigt var det dock aldrig. Det bara var.
Brytpunkten
Dagen när jag gick under jorden förändrades allt. Det började redan tidigare. En person i min närhet hotade mig och gav sig på mig med våld. Jag hade aldrig lärt mig att riktigt försvara mig och stelnade till, försvann. Det var så jag gjorde när jag blev rädd. Min förmåga till självförsvar var skadlig för mig. Det blev en våldtäkt och en veckas vistelse på kvinnokliniken. Samtidigt gav min sambo upp, sjukskrev sig och åkte hem till sin bror. Han orkade inte. Polisanmälan, krismöte på socialtjänsten och en riskbedömning ledde till att jag samma dag som bedömningen gjordes fick lämna allt och flytta många tiotals mil bort. Jag skulle bo på en kvinnojour allra först. Vad som skulle hända sedan visste ingen.