Livet före brytpunkten: Hjälpare
Jag har egentligen haft flera brytpunkter i livet. En av dem kom när jag var i övre tonåren och "hemligheten" från min bandom blev känd. Min första hjälpare var en präst i den lokala församlingen. En man i medelåldern som hade barn i min ålder och som aldrig hade hört talats om sådant som jag berättade om förr. Vi pratade med varandra några veckor. Jag var rädd och försökte balansera det som varit med ett nytt liv. Jag kände mig ångestfylld och behövde lätta på trycket. Han blev min 'confidant'. Tydligen skrämde jag honom, eftersom han bröt tystnadsplikten och gick till mina föräldrar. Jag var myndig då och hans agerande var som ett knytnävslag i ansiktet. Ändå förlorade jag inte tillitet till just präster. Uppvuxen i en kristen familj var prästerskapet lite heligt och förväntningarna på deras helande förmåga kanske lite överskattad.
En räddare i nöden
Inte som alla andra
En jourhavande själasörjare som tog sig an mig
Första mötet
Jag hade flera kvällar i rad funderat på att ringa. Jag hade haft samtal med en professionell själasörjare tidigare under sensommaren och hösten, men han erbjöd endast fem samtal och efter någon månad utan samtalskontakt kände jag att jag behövde ha någon att prata med. Jag hade ångest och mardrömmar. Klassiska symtom på posttraumatisk stress, utan att riktigt förstå att det var just det.
Jag valde att ringa ett journummer och kom att prata med en man som var lugn, trygg och förstående. Han gav mig sitt nummer när vi var klara efter flera timmars samtal och jag ringde honom, som överenskommet, följande morgon. Vi bestämde oss för att ses.
En del av familjen
Hur det nu kom sig så började vi träffas för att prata. Jag träffade honom på hans jobb och jag träffade honom i hans hem. Jag träffade frun och barnen och började vara hos dem allt mer. Mannen var drygt 20 år äldre än mig och hade tre barn. Han identifierade direkt vad jag behövde arbeta med. Jag behövde
- lära mig att känna smärta
- lära mig att gråta
- lära mig att leka
- lära mig att slappna av
- lära mig att fysisk närhet inte behöver vara sexuell
Det blev våra terapeutiska mål.
Terapeutisk framgång
Utan att jag egentligen kände honom alls så blev han mycket snart min husgud. Han fick mig att slappna av mer och vi lekte i snön med hans barn. Jag kunde göra det, även om jag försvann ibland och lekte "utanför mig själv". Jag började sova över. Det var ett stycke mellan mitt hem och hans och ibland var det enklast att sova över. Han bet i mina överarmar och lämnade stora blånader. Jag tyckte det var normalt. Han hjälpte mig. Jag kände fortfarande ingenting och gråta kunde jag inte, men jag tänkte att det säkert ändå var hjälpsamt. Åtminstone gjorde han det för att han brydde sig. Så gick det några veckor.
Gränsöverskridande möte
Han arbetade mycket med kramar. Han gav långa kramar, smekte mig över håret och höll om mig. Jag var obekväm först, men kunde så småningom slappna av. Jag började se att beröring inte behövde vara sexuell. Jag började bli lite mera trygg. Sedan hände det. Efteråt låg jag och flöt i tvättstugan där det skett och försökte hitta tillbaka till mig, min andning. Jag förstod vad som hände även om jag inte mindes det. Han sa att han hade velat göra det sedan första gången vi sågs.
Jag tog tåget hem och det hade kunnat varit det sista i denna historien. Men det är det inte. Jag kommer att återkomma till varför.