Livet före brytpunkten: biskopen

04.06.2018

Jag har funderat lite på hur jag skriva om detta utan att lämna ut någon eller göra någon människa orättvisa. På något sätt blir ju detta min subjektiva berättelse hur mycket jag än vill ställa mig utanför och berätta den sakligt och personoberoende. Bakgrunden var att en person i kyrkans tjänst hade utnyttjat sin maktställning och en sexuell kontakt hade uppstått som var otillbörlig. Jag mådde mycket dåligt av detta och gick till tredje person som dels gick vidare till biskopen och dels gick vidare till telefonjourens samordnare. Från jourens sida ville de inte tro på "anklagelserna" först, men var tvugna att göra en utredning. Det stora i sammanhanget, -det som var min räddning, var att mannen ifråga, hjälparen, aldrig nekade. Han sa som det var och valde själv att sluta eller ta paus från jouren, -den jour där han suttit i 18 år. 

Nu undrar du kanske hur biskopen kommer in i sammanhanget och det är här det blir riktigt känsligt, -dessutom är en hel del av detta hörsägen. Så om jag hoppar över det som är hörsägen så kan jag bara berätta vad biskopen sade till mig året därpå eller så. 

Biskopens beslut

Om jag förlåter dig så måste jag förstås också förlåta honom[hjälparen], förstår du?

Jag vet att det kanske inte är varje dag som gemene man har djupgående samtal med biskopen. Hur det nu kom sig så hade jag det vid både ett och två tillfällen. Han hörde av sig ett tag efteråt och sa att han förstod att det var mig det handlade om, även om inga namn nämnts. Sedan talades vi vid igen och jag fick veta att jag var förlåten för vad jag gjort mot kyrkan och kyrkans företrädare. För någon sekund stod det helt stilla i hjärnan och jag förstod inte riktigt, innan jag förstod att jag ju hade "förfört" hjälparen och dessutom försatt biskopen i en svår situation. Jag stod och vägde mellan ilska och skam en stund men gick till slut bara sakta därifrån. Han var den tredje kyrkliga mannen som sa till mig att jag var förlåten för att jag blivit våldtagen. Den tredje.