Så satt vi där, punktjejen och prästen, båda klädda i svart och pratade om det som gör ont 

Eftersom jag var uppvuxen i en religiös kontext kunde jag, när det begav sig, inte så någon annan att vända mig till än en kyrkans man. Jag tog med andra ord kontakt med den lokala församlingen och pastorn där och bad om samtalsstöd, vilket jag fick. Prästen var en före detta ingenjör som blivit upplyst och frälst på äldre dagar, bytt bana och valt att följa sitt prästkall. Jag minns en av de första gångerna när jag kom dit och hur jag satte mig i ett hörn på golvet. Han, en man i 55-årsåldern eller så, satte sig bredvid mig på golvet i sina pressvikta byxor. Så där satt vi punktjejen och prästen, båda klädda i svart och pratade om kränkningar och sådant som gör ont ända in i själen. Han var omtänksam och bekymrad och började ganska tidigt ana att det fanns något mer därunder, någåt som jag inte sa. Så han gissade och jag bekräftade. Så var då sagt och prästen blev mer engagerad än han kanske borde blivit. Till hans försvar så måste jag säga att han nog aldrig stött på något sådant eller någon sådan som mig förr och fick visst lite panik, eftersom han bröt tystnadsplikten, den absoluta, och ringde upp mina föräldrar. 

När jag kom hem den där dagen, hem till mina föräldrar där jag själv inte längre bodde, så mötte mig pappa och prästen stod på trappan ett litet stycke bort. Jag förstod direkt att hemligheten var ute i dagsljuset och jag ville bara dö för en stund. Men det gjorde jag inte. Jag rätade på mig och gick in i huset. Skammen brände under huden och jag kände knappat amrken inuder mig men jag var närvarande, helt och fullt. Min bror dök upp från ingenstans och höll om mig. Den varmaste och innerligaste kram han någonsin gett mig som sa "det är lugn nu syrran, jag har dig".