Integreringsprocessen

07.08.2018

"Hur blir man integrerad? Är du det?" Jag har fått de frågorna några gånger nu och tänker att jag kan delge min process. Det betyder inte att det alltid är såhär det går till. Det är som rehabilitering och helande även annars, -det kan finnas flera sätt att nå målen på och alla sätt fungerar inte för alla. Dessutom är utgångsläget olika för olika personer. Jag kan med andra ord bara tala för mig själv.  

Först skall kanske sägas att jag inte var ensam genom denna resa. Jag hade sällskap på vägen. 

Vikten av acceptans

Frustrationen växte och jag med den

Jag stod på trappen utanför öppenvårdspsykiatrin; en tråkig tegelbyggnad med en förskola på bottenvåningen och psykiatrisk öppenvård på våningarna ovanför. Bredvid mig stod en av mina assistenter. Hon drog sin röda jacka tätt omkring sig till skydd mot vinden och log glatt mot mig och undrade "Hur gick det?". "Jo, sådär" svarade jag, samtidigt som jag höll tillbaka en suck. "Det är bara det att..." sa jag och hejdade mig när jag såg färdtjänsten köra upp framför mig. "Jag tar det sen" sa jag. Hela vägen hem satt vi tysta, assistenten och jag. När färdtjänstbilen hade kört upp framför ytterdörren till trapphuset som ledde upp till min lägenhet så sa jag det jag spontant kände "hon är rädd för... mig, psykologen menar jag". "Är psykologen rädd för dig?" frågade assistenten förvånat. "Nej, inte på det sättet" sa jag, "men hon är rädd för processen" sa jag. Allt vi arbetade med i terapin var steg 1, stabilisera och trygga. När jag dissocierade berättade hon inte för mig vad som hänt och jag levde med återkommande minnesluckor och en påtaglig trötthet. Jag kände mig förvirrad och utelämnad.   

Om psykologen faktiskt var rädd vet jag inte idag, men hon var osäker. Vi hade känt varandra fem år då redan. Fem år med samma psykolog och ofta två gånger i veckan. Jag kände mig frustrerad, men samtidigt växte jag med frustrationen, -jag behövde något annat. Visst, jag mådde bättre och jag hade utvecklat en transparens som jag tidigare inte hade, mest för att jag tagit med mig saker jag läst till terapirummet och frågat om vi kan arbeta med det. Jag skapade mig ett inre rum, ett mötesrum där det fanns dörrar och draperier och en sluss som kunde fånga tankar. Det var en bild, en symbol för ett inre möte mellan mig och andra sidor av mig. 

Fram till dess hade jag inte bekymrat mig om vad assitenterna fick för redskap i handledningen. På sista tiden hade jag blivit mån om att de skulle ta med sig redskap som vi kunde arbeta med hem. Vi bestämde oss också, mycket riktigt, för att arbeta mer målinriktat. Mycket handlade först om närvaro och att få de båda hjärnhalvorna att kommunicera bättre. Följande steg blev att själv lära mig mer, gå utbildningar, läsa böcker och skaffa mig kunskap.  

När jag kom hem den där dagen bestämde vi oss för ytterligare ett steg, -jag och assistenten, att vi behövde jobba med min integration, genomgående. Inte undvika och "försöka vara närvarande" enbart, utan undersöka och nyfiket studera vad som händer inom mig, vilka minnen, vilka triggers och vilka känslor som dyker upp när, -och hur allt detta hänger samman; allting med en acceptans för samtliga. Vi behövde en arbetsstrategi för assistenterna. Vi började därför arbeta med en plan. Med i processen fanns assistenterna handledare. Planen skapade dock vi tillsammans, jag och mina assistenter.  

Så kom det sig att jag började högt förmedla vad som hände, "det känns inte bra, -det känns som att jag måste flytta undan allt från bänken. Glasen kan inte stå där" kunde jag säga. "Glasen kan inte stå där", säger du, -"vill du berätta vad som händer?". Och så berättade jag, det känns som att en sida av mig är rädd". "Rädd för vad?" replikerade assistenten. "För att bli slagen" sa jag. Tidigare hade jag kunnat bli att stirra på glasen och bli handlingsförlamad eller dissociera och försvinna och låta den aktiverade delen; -den andra ta över.  "X är rädd för att hon har gjort fel" sa jag efter en djup suck. "Vad behöver hon höra?" frågade assistenten då och uppmuntrade mig till att stanna kvar, för att utforska. Snart började jag förmedla det som den sidan av mig behövde höra "Det är lugnt, det händer inte nu. Det är ingen fara. Det är bara minnen. Det är över nu". Ibland förstärkte jag med bilateral stimulering eller närvaroövningar tills lugnet återvände. Episoderna när någon annan sida av mig agerade ut och tog över blev färre. Upplevelsen av kontroll ökade. Sidor av mig smälte samman och gick upp i mig och i mina känslor. Jag kunde snart inte titta på dem utifrån längre på samma sätt. Det var jag som kände, om än inte lika starkt, lika påtagligt, eftersom känslan av rädsla inte var ensam längre utan samexisterade med en trygghet och vetskap om vad som var vad och varför och att det faktiskt var helt okej. Samtidgt dök en oväntad sorg upp. Det har hänt, -och det hände mig.   

AD notam: Planen bestod av två viktiga delar. Dels att acceptera minnen som minnen och dels att acceptera delar som delar. Både minnen och delar hade rätt att existera och skulle inte motarbetas, tvärtom accepteras och förstås, -sättas i sitt sammanhang. Det tog flera år, men jag tror själv att det arbetet, -det som jag gjorde hemma, utanför terapirummet, var det som hjälpte mig mest. Det var här vi blev en form av enhet. Jag har visserligen sidor fortfarande, men inte på samma sätt. Inte på samma sätt alls.