Idévärlden är ett koncept som kan förstås på många sätt. Den enkla förklaringen är att idévärlden handlar om förståelsen av saker och ting medan den praktiska verkligheten är konsekvensen av det samma.

Medvetandet är det enda som i realiteten existerar, allt annat är en produkt av det samma

Både jag och min bror och säkert flera med mig är ofta i idévärlden. Ni vet, det där verkligheten som Platon talade så varmt om som den verkliga hellre än den praktiska verkligheten som endast kan ses som en återspegling av idévärlden. Idealismen ser den materiella världen som en effekt av ett medvetande eller en abslut idé. Medvetandet är det enda som i realiteten existerar, eftersom den materiella världen är en produkt av det samma.

När jag diskuterar saker med människor omkring mig är det idén jag diskuterar allt som oftast och mycket sällan är det den materiella eller praktiska verkligheten. Det märks kanske inte av min blogg eftersom jag här ofta beskriver det som varit och händelsers faktiska skeenden hellre än dess innebörd. Jag och bror min pratar nästan alltid idévärld och därför missförstår vi varandra också sällan. Jag har också vänner som befinner sig i samma zon och som jag mycket sällan missförstår, medan andra missförstår jag för det mesta.

Den dissociativa aspekten av existensen, alltså det mångsidiga jaget har sådana som befinner sig i idévärlden oftast betydligt lättare att förstå. Att jag upplever att jag har flera sidor som parallellt existerar och som utmanar och ibland utkonkurrerar varandra och även mig själv, kan kännas igen av flera idémänniskor än praktikermänniskor. Det förefaller kanske till och med som mer logiskt att vara dynamisk i sin person än enhetlig. Medvetandet i sig självt skapar ju både idéer och materiella ting och är produkter av medvetandet. Varför skulle då en mångfacetterad gärna skapa något så endimensionellt som ett enhetligt jag? Är det inte mer logiskt att ett diversibelt jag skapas med många konkurrerande uppfattningar av självet och världen?