Hur mår du idag?

25.06.2018

Det enkla svaret är "bra". Jag mår bra. Jag har nästan inga flashbacks eller mardrömmar, äter inga mediciner och har inte gjort det på mer än ett decennium, har bra relationer och njuter för det mesta av små vardagliga ting som jobbet och möten med människor i mitt liv. Livet är gott. Kanske kan man nästan säga att jag är lycklig. Jag vet att det finns de som tvivlar och tänker att det inte kan vara så. Men nu är det ju trots allt ändå så att det är jag som definierar hur jag mår, men så har det förstås inte alltid varit.

Rätten att definiera sitt eget mående

Det märkliga med människan är hennes anpassningsbarhet. Ett barn som utsätts för våld anpassar sig. En person som finns i en vårdapparat som hon är beroende av anpassar sig. Vi gör det alla, i större eller mindre utsträckning. Det finns dock en smal linje när vi bör se upp och det är när vi märker att andra definierar vem vi är. Den yttersta punkten är när vi själva köper det som de andra säger om oss. Eller när vi slutar känna efter, eftersom vi ändå inte är de som definierar vår sanning. Jag minns en gång när jag satt i ett möte och jag fick höra mitt mående beskrivas. Det var bara det att jag inte upplevde det på det sättet. Det riktigt märkliga var kanske att ingen frågade mig hur jag mådde. Jag satt ju där. Jag sa ingenting den gången, osäker som jag var på om det kanske var så att jag ändå upplevde det så, eller åtminstone att någon del gjorde det. Och lika osäker på om det faktiskt ens spelade någon roll. Hänsyn och uppgivenhet är nämligen systrar till anpassningsbarheten och ibland kan den bli så stort att vi glömmer bort oss själva. Denna erfarenhet försöker jag att alltid ha med mig i möten som jag har idag. Jag kan aldrig definiera någon annans verklighet. Bara tolka den och försöka förstå den, men den berättelsen måste utgå från den andre. Den person det gäller.