Vi möts där på stationen, min kompis C och jag. Det är något av den första höstdagen och sista augustihelgen för detta år. Det är tolv grader säger den digitala mätaren och klockan är 10.01.  C säger att han inte gillar när jag surar och han har rätt i det att jag surar. Jag har precis ätit frukost på centralstationen och fick betala extra för en kopp kaffe som enligt reklamen ingick. Irriterande? -ja! Dessutom tvingades jag åka upp redan kvällen innan för att hinna hit til klockan 10.00. Jag hade kunnat begära att vi sågs senare, efter 10.22 när dagens första tåg från min hemort anlände, men jag valde att inte ställa till med bråk och anpassade mig till C:s önskemål. Mitt förslag var att vi skulle ses vid 12. Han ville ses vid tio, så vi sågs vid tio. 

Min syster eller dotter skulle inte vända sig sådär

Jag har en extraordinär förmåga att anpassa mig efter andra behov. Blir andra nöjda så minskar riskerna för mig. Jag har därför alltid anpassat mig, tagit hänsyn och förstått andra. Inte alltid för att jag varit särskilt god eller särskilt empatisk, utan av pur självbevarelsedrift. På senare tid har jag arbetat hårt med att använda mig av skinnet på näsan som jag faktiskt har. Det visade sig nämligen att det faktiskt nog fanns där och det visade sig att det där med gränser inte är så enkelt. Mina gränser ligger kanske längre än ut än en del andras. Det medför ibland vissa problem. Låt mig ge dig ett litet exempel: 

När jag lärde känna C ingick vi en pakt, eller överenskommelse. Han fick aldrig, under några som helst omständigheter röra mig på ett sexuellt sätt, eller utnyttja mina dissociationer. Självklart kan man tycka, men efter någon hand på mitt knä i bilen och en lite olustig känsla så valde jag att ta upp den frågan. Kramar inkluderades i listan över saker jag inte vill ta emot från honom. Han lovade dyrt och heligt och jag kände mig lite mer trygg igen. Ändå hände det något. Beröring enligt honom, när jag dissocierade. Ingenting illa ment, sa han. Han skulle aldrig skada mig. Känslan av otrygghet kom tillbaka. Jag förklarade att jag måste kunna lita på honom. Han reagerade med kontrollbehov och svartsjuka. Så kom det sig att jag köpte ett antal timmar från en lokal terapeut för att få hjälp att sätta gränser mot honom. Att hitta en strategi kostade mig 12.000 SEK. Kanske kan man tycka att jag borde brutit då, men det är lite sådär som det kan vara när man befinner sig i en destruktiv relation. Det är inte alltid så lätt att bara gå, särskilt när han hela tiden påminner mig om att jag är den enda han har. Att han tar livet av sig om jag lämnar honom. Och nej, vi är inte ett par. Vi är bara vänner. Vi har aldrig varit något annat (på den punkten är vi överens). 

Jag har ett stillasittande jobb med tillhörande värk i axlarna. C är duktig på sådant. Ber honom massera lite lätt en kort stund. Han masserar. Jag blir ofokuserad. Plötsligt känner jag att jag ryser till. Inte av det där välbehaget man kan känna när en muskel tvingas till lydnad under en fast professionell hand,  utan av det olust. Mår nästan lite illa. 

Jag blev stel som en pinne. Kunde inte röra mig. Jag hade vänt mig mot honom strax innan, så att han skulle komma åt andra axeln. Hans hand, mitt bröst, nuddar mest bara, inget annat, men för mig är det nästan som ett dödshot. Irrationellt, javisst, men samtidigt helt logiskt i mitt huvud just då. Efteråt visste jag inte hur jag skulle ta upp det. Han betedde sig som ingenting. Jag frågade om han någon gång är rädd för att gå över gränsen och göra något som jag upplever som obehagligt eller hotande. Nej säger han. Det är han inte. Problemet är bara att jag tyckte det som precis hänt var att gå över gränsen. Han tyckte det inte. Jag frågar därför om han skulle massera sin syster eller dotter på samma sätt (vår huvudregel är att det är så han skall förhålla sig till mig på det fysiska planet) och hans svar är brutalt. Hans syster eller dotter skulle inte vänt sig mot honom på det sättet. "Är du seriös?" undrar jag. Och det verkar så. Han är seriös. Jag får skylla mig själv för att jag bjöd in honom säger han implicit. Inom mig blir allt kaos. Jag inser att jag måste ta kommandot, men vet inte hur. För denna gång är jag säker. Jag har sinnen som har registrerat. Jag försvann inte; dissocierade inte helt. Jag var med och vet vad som hände. Jag kan heller inte köpa att det inte var något. För mig var det något. 

Ps. Har efter det haft samtal över sms. Han förnekar inte att hans hand smet in där den inte hörde hemma. Han menar bara att det var mitt fel att det hände och samtidigt att det inte var något. Egentligen. Jag blir arg bara jag tänker på det. Samtidigt påminns jag om att vi alla har gränser på olika ställen och uppfattar saker på olika sätt. Mina gränser är ömma och känsliga. De ligger långt ute. Att han rör vid mitt bröst och sätter handen innanför min skjorta är för mig att gå över gränsen. Kan han inte respektera den gränsen så kan jag inte ha honom i mitt liv. För honom är det "inget". För mig hotar det min existens. Så olika är våra gränser.