Friheten

21.06.2018

Det finns skäl till att självbestämmande är en central aspekt av värdegrunden som många verksamheter har. Självbestämmande är viktigt för vårt mående. Vi behöver få bestämma själva över viktiga aspekter av våra liv. Att få vissa insatser eller befinna sig inom ramen för vissa verksamheter kan leda till en brist på just självbestämmande och det kan inkräkta på den personliga integriteten. När den personliga integriteten får sig en törn påverkas vi. 

Självbestämmande och ansvar

På ett sätt byggde alla mina insatser på rädsla.

Även om man frivilligt gett upp en del av sitt självbestämmande när man gett över ansvar så kan det bli så att vägen tillbaka, att ta tillbaka den makten igen blir svår. Det är också svårt att hejda en process, där allt större ansvar tas av någon annan och kräva tillbaka ansvaret. För mig var det alldeles fantastiskt tydligt den där dagen när jag postade brevet till tingsrätten för att begära avsked av min gode man. Relationen till honom var inte särskilt bra. Han var också tydlig på att han inte trodde att jag kunde klara mig själv och att han bäst visste vad jag behövde, även om han inte kände mig egentligen alls. Jag var en av många och han hade standariserat sina processer kring dem han var satt att ge stöd till. Därför sågs vi sammanlagt inte mer än fem gånger på fyra år. Tre av de gångerna sågs vi i dörren. De övriga två kom han in en liten stund. Hans generella taktik var att inte ge någon information vilket gjorde att jag fick veta det mesta bakvägen. Posten gick till honom och besluten han tog fick jag aldrig kännedom om. Samtidigt kunde jag inte göra mig av med honom. Jag var rädd. Medan jag bodde på avdelningen hade jag självt begärt god man och uppdraget gav jag till terapeuten Rs man. Det var en praktisk lösning eftersom wifi saknades på avdelningen. Han och kommunen kom dock inte överens och så blev det så att kommunen kuppade och ansökte om förvaltarskap i syfte att bli av med honom (läs tidigare inlägg). Något förvaltarskap blev det inte, men en rädsla blev kvar hos mig, nämligen att det inte var lönt att bråka med kommunen, då kunde alla ens rättigheter tas ifrån en.

På ett sätt byggde alla mina insatser på rädsla. Från kommunens och landstingets håll var okunskapen om mitt tillstånd orsak till rädsla som ledde till drastiska åtgärder. Från mitt håll var det rädslan för att bli av med friheten som gjorde att just denna frihet som jag värnade också togs ifrån mig. Därför är det så sorgligt att det sedan var så enkelt att göra sig av med dem. Så snart jag vågade utmana och ta tillbaka makten så gjrdre jag det med besked. Kanske gick det lite väl fort tycker säkert någon? Över en natt hade jag gjort mig av med den gode mannen och snart därefter blev jag av med det sociala stödet/assistansen och ingen av dessa ersattes med något annat än tilliten till mig själv. och friheten att bestämma själv. Det var så jag ville ha det. Den friheten hade jag  kämpat mig till. Jag förtjänade den.