Jag har haft ofantligt tur med mina respektive arbetsplatser. På de tre senaste arbetsplatserna har vi haft "låg tröskel och högt till tak" och kunnat prata om det mesta. Psykisk ohälsa t.ex. är inte särskilt tabubelagt; Flera har haft utmattningsdepressioner eller har neuopsykiatriska funktionsnedsättningar. Ändå fler har haft eller har psykisk ohälsa i familje- och vänskapskretsen. Trots det finns det förstås saker som blir konstiga och svåra att prata om. På min förra arbetsplats nämnde en kollega att hon varit utsatt för sexuella övergrepp som barn och det blev märkligt tyst tills någon avvärjde det hela och vi kunde prata om annat. Så småningom gick det att prata också om det, men när det nämndes första gången blev det svårt att hantera kollektivt. Det positiva är ändå att det är ett öppet klimat för det mesta och vi är alla införstådda med att livet som regel är tämligen komplext.  

Vad är egentligen frihet?

På min nuvarande arbetsplats finns en stor öppenhet kring många frågor, särskilt filosofiska frågor, som vad frihet, som idé, egentligen är? eller hur vår arbetsplats i så häg utsträckning handlar om att finna rationella lösningar på icke-rationella problem. Någon gång utmanas vi och utmanar oss själva genom att prata existentiella frågor. Igår hade vi en sådan dag. Av någon anledning sammanfaller det ofta med att vi är få på jobbet. Få på jobbet ger förutsättningar för lite större utsvävningar. Jag tänker att vi alla borde ha utrymme att kunna diskutera existentiella frågor förbehållningslöst i något sammanhang. Så sittande ute i solskenet med vattenflaskor och bara fötter diskuterade vi frågan om det är lättare att uppskatta livet när man varit nära att mista det. Vad vi kom fram till? Tjae, det får vi kanske ta en annan gång...