En bricka i spelet
I vissa situationer måste man välja om man vill ta ansvar eller om man vill låta någon annan ta över ansvaret. I början av min tid på avdelningen valde jag det senare. Jag kunde inte visa mig för kompetent för då kunde jag hamna ut under bar himmel igen. Jag lät andra ta över och bestämma åt mig. Vissa frågor behöll jag kontrollen över. När jag varit på lasarettet någon månad visste de inte vad de kunde göra för att hjälpa mig, så de frågade om jag vill prova något annat, som neuroleptika. De första veckorna hade jag ingen medicinering alls, men jag gick med på att ta sömntabletter och SSRI-preparat, med motiveringen "något måste du ju ha, alla här har ju någon medicinering". När förslaget om neuroleptika kom så sa jag ifrån och läkaren gav mig rätt.
Läkarna kände sig handfallna. Jag hade mardrömmar och tydliga tecken på PTSD. Jag satte mig aldrig med ryggen fri utan måste säkerställa att ingen kom mot mig bakifrån. Jag slöt mig i mitt eget rum och läste eller sov. Jag slutade äta eftersom matsituationen med en massa människor var för jobbig.
Samtigt diskuterades mitt fall bakom lyckta dörrar, mellan kommunen, landstinget, R och R:s man (min gode man). Situationen var låst i nästan ett år.
Jag lät det hända. För vad hade jag för alternativ? Jag bad om hjälp att skaffa eget, men R:s man såg inte det som en möjlighet. Alla var överens om jag nog sannolikt var väldigt sjuk. Så jag slutade ha kontroll på mitt inre system, -det inre systemet som alltid fungerat, -för vad spelade det för roll. Dissocierade jag försvann i alla fall lite tid. Så jag sjönk in i min bubbla.
Hade någon sagt åt mig under de första veckorna vad det valet skulle leda till så hade jag nog backat rejält, tagit mitt pick och pack och gått. Så trots att jag var där helt frivilligt och aldrig under tvång, så var jag inmålad i ett hörn som jag inte visste hur jag skulle ta mig ur.
Jag hade blivit en bricka i ett spel. Prestige stod på spel och jag lät det hända.