Diagnoser
Jag har alltid haft en viss ambivalent inställning till diagnoser. Jag är sedan några år tillbaka diagnosfri, vilket jag känner som en seger. Samtidigt är diagnosen inte mer än en stämpel, för dagen innan jag blev friskförklarad var jag inte mer sjuk än den dagen jag fick friskhetsstämpeln. Symtom som jag hade då har jag fortfarande. Så hur kan jag säga att jag är frisk, egentligen?
Min första diagnos fick jag först 2003, i samband med att jag tog mig in i psykiatrin. Ibland kan jag undra vad som hade hänt om jag hade kunnat bo kvar på kvinnojouren några veckor till eller om Terapeuten R inte hade engagerat sig.
Det är möjligt att allt hade blivit mycket enklare. Men det är också möjligt att jag hade gått under. Det finns så många "om" i livet och utan ett av dem hade allting varit så annorlunda.
Den första vårdcentralsläkaren jag gick till tyckte inte att jag hade något fel och vägrade sjukskriva mig, även om han ansåg att jag heller inte kunde gå tillbaka till jobbet. "Vi sjukskriver ju inte för sociala problem" sa han och skrev samtidigt ner "Akut stress" på ett papper. Det var så jag blev sjukskriven de första veckorna när jag var under jorden. Diagnosen "akut stress" följde med mig men ändrades efter en tid på lasarettet till posttraumatisk stress och sedan kom diagnosen dissociativ identitetsstörning till. Att få diagnoserna var inte en särskilt komplicerad historia. Att bli av med dem däremot var värre.
Diagnos eller inte?
Rätten att diagnostisera
När ändå jag känner mig bäst...
Missförstå mig rätt nu. Sättet att klassifiera mig var säkert helt rätt. Bedömningarna som låg till grund var det också, men okunskapen om vad det innebar, eller hur jag fungerar var begränsad och därför blev slutsatserna som de blev. Det är också möjligt att jag aldrig själv förstod hur sjuk jag var. Eller att jag inte nu heller förstår det. Visst finns det nackdelar med att fungera som jag gör, men det finns fördelar också och när man inte någonsin riktigt känt till något annat och accepterar vardagen som den är, så blir det svårt att se det problematiska i det hela. Visst, det finns saker jag undviker att göra, som dammsuga eller åka buss. Jag gör det inte eftersom det väcker för mycket ångest hos mig. Men jag har bil och kör dit jag vill och har en särbo som brukar ta det värsta med dammsugaren när han ändå är över. Det är ingen som lider särskitl mycket av detta mitt undvikande beteenden. Det är möjligt att det är onornmalt, men det är inte problematiskt, inte för mig.
När jag 2014 gjorde utredningen (för övrigt den enda riktiga psykiatriska utredning jag gjort) så konstaterade läkaren att han inte förstår min DID-diagnos (han sa sig inte tro på den diagnosen överhuvudtaget) men att han nog tror att jag haft PTSD, även om jag inte har det längre. Någon månad tidigare hade jag träffat min gamla läkare för sista gången innon en flytt. Hon ansåg att det inte var någon stor förändring och att jag gjorde fel i att inte kämpa för att få behålla min personliga assistans. Jag hade med andra ord klassificerats som oerhört sjuk och alldeles frisk nästan samtidigt. Allt hänger på vem man frågar. Mina symtom är de samma.
Det har gått några år sedan utredningen nu och jag har kommit fram till att det inte spelar så stor roll för mig i min vardag vad någon råkar bedöma. Jag lever mitt liv och hanterar det som händer och så kan omvärlden få tycka vad de vill. Diagnos eller inte.