Det krävs två för att berätta sanningen

04.08.2018

Henry David Thoreau lär en gång ha sagt "it takes two to speak the truth; one to speak and another to hear". Själv letade jag efter den andra ett tag. Visserligen hade jag mött människor som trott mig, människor jag berättat delar av min verklighet för, men aldrig någon som verkligen hörde mig. Någon som vågade sitta kvar och inte blev rädd. Ibland dyker dock dessa människor upp som av en händelse. Så var det med R. Jag har valt att kalla honom min mentor, för på många sätt är han den som väglett mig under många år av mitt liv. Jag är honom evigt tacksam och känner en värme och ödmjukhet när jag tänker på honom. Jag hade tur den dagen när jag promenerade upp på hans mottagning. Detta är berättelsen om R och mitt möte med honom.

Jag tror dig

Vissa möten är bara så självklara

Vi hade sätts förut. Utanför hans mottagning hade jag sett honom som hastigast när jag egentligen var där för att leta efter hans kollega. Han höll upp dörren för mig så jag kunde smita in. Han blev inte min mentor den dagen. Istället dök han upp på en introduktionsmässa på universitetet och stod där i en hörnet med en hög visitkort i handen. Jag ville inte vara ohövlig och gick därför förbi, log, sträckte ut handen och tog ett visitkort. Sedan tänkte jag inte mer på det mötet.

Jag bodde i bror mins lägenhet några veckor den hösten. För andra kvällen i rad satt jag inne i lägenehten på golvet i hallen och försökte bara överleva. Jag trodde att jag var säker där ända tills jag såg honom. En person från förr. Han sneddade över gatan utanför lägenheten och vinkade till mig som stod på balkongen. Jag frös till is och glömde andas för en stund. När jag sedan satt där på kvällen visste jag knappt om jag levde, om jag fanns på riktigt. Jag andades stötvis och svettades samtidigt mer än jag borde. Kroppen fanns där. Jag själv fanns som en liten tunn hinna ute i fingertopparna. Det enda jag visste var att jag inte ville dö. Ovanpå frysen låg telefonen och telefonkatalogen. Bredvid skorna i hallen, intill mina fötter låg min öppna väska. Försökte stiga upp och sparkade i misstag till väskan. Ut trillade en liten grå lapp. Visistkortet. Eftersom det var kväll visste jag att han inte var på jobbet. Men jag visste att jag måste prata med honom och det kunde inte vänta. Efter några minuter hittade jag honom i telefonkatalogen och jag drog till mig telefonen. Det var en grå telefon, en sådan som alla hade, med genomskinlig plastrondell och svart siffror i hålen. Hans fru svarade. Sju sekunder gick. Han svarade med sitt namn . R. 

Följande morgon stod jag utanför hans mottagning. Han öppnade dörren iklädd en skjorta med översta två knapparna oknäppta och med bruna khaki-shorts som gick ner till knäna. Ett stort födelsemärke fanns på hans högra bara fot och han mötte mig i dörren. Jag stirrade på honom. Han sa "välkommen in!" och log. Kan ibland förundras över att jag minns det där fortfarande. Första intrycket var starkt. Efter det var det klart, -vissa möten är bara så självklara.