Verkligheten är komplex och det kanske alldeles särskilt för personer med olika delar. Förutfattade meningar om vad det innebär att ha delar kan också leda till svårigheter. När jag fick min diagnos blev jag av med mitt körkort av medicinska skäl. Inte för att jag var en dålig chaufför eller någonsin hade förorsakat en olycka, utan för att man tänkte sig att jag var oförutsägbar i trafiken, att jag kunde växla till en liten när som helst och hur som helst. Så var det inte, men det kunde ju inte läkarna veta. Personer med DID är olika och fungerar också olika. Vissa har en intern kommunikation, andra inte. Vissa har många destruktiva delar eller kontrollerande EP:n som leder till utåtagerande och det som tolkas som självskadande beteende, medan andra inte har det. Hur en växling upplevs kan också variera och att beskriva det är svårt. För mig idag, när jag är relativt integrerad, så känner jag interna behov som kan kännas irrelevanta eller svårtolkade, men som jag ändå kan uppfatta om jag "lyssnar inåt". Jag "försvinner" inte och tappar inte tid (med ett undantag då). Jag känner in och tar tillvara de behov som jag uppfattar i mitt inre system och känner av ett "vi" men inte mer än det. Men, ja, så har det förstås inte alltid varit.   

När jag var barn så var jag ett sådant barn som gärna lekte för mig själv. Jag brukar tänka att jag nog aldrig formade ett enhetligt jag utan att min personlighet från början inte riktigt blev en enhetlig identitet. Människans personlighet är i ständig förändring och ständig utveckling och även om små barn redan kan ha en uppfattning om ett jag är det inte alltid ett enhetlig jag separerat från omgivningen. Jag vet att jag är ute på hal is här. För vad är egentligen jaget? Jag tänker hur som helst att det var en brist på integration hellre än en separation i olika delar, redan från början. När jag var i tonåren tappade jag mycket tid. Jag förstod ju redan då att det inte var som det skulle vara. Jag brukar ibland säga att jag gick omkring i bomull och på något sätt var det så. Jag ifrågasatte det heller aldrig riktigt. Jag var aldrig helt närvarande men samtidigt var det så jag fungerade och överlevnad var gott nog just då. Jag visste då att det fanns små delar så jag läste på om "barnet inom mig" och tänkte att det nog var något lite småtokigt med mig när jag inte greppade det, för mig var det lite annorlunda. Jag kunde inte identifiera mig. Ändå, fram till brytpunkten fungerade jag objektivt rätt bra. Transparent var jag knappast, men det fungerade och jag var nöjd. Jag trodde att jag mådde ganska bra, för när allt kom omkring, vad hade jag att jämföra med? När brytpunkten kom gav jag högst medvetet mitt inre kaosartade system fritt spelrum. Plötsligt hade ingen kontroll längre. Lite som att sambandscentralen lagt av. Det fanns något befriande i det. Som att jag inte behövde låtsas längre. Jag behövde inte vara i kontroll längre. Dessutom var det det enda sättet att få tak över huvudet och överleva måste jag. 

Så smningom blev jag också medveten om att jag måste börja kommunicera. Att jag hade behov som jag inte uppmärksammade. Att flashback och mardrömmar hade med mitt inre system attgöra. Att jag inte var tokig utan att det var på riktigt. Det var minnen. Då jag insåg det ville jag helst inte vara närvarande alls. Ändå visste jag att det var vi tillsammans som måste göra det. Problemet var att jag inte riktigt visste hur och att ingen runtom mig verkade veta det heller. Inte min läkare, inte min psykolog och inte heller de andra som så snabbt blivit en del av min vardag. Jag förstod att jag behövde kommunicera, men jag har aldrig hört andra delar eller sett dem. Jag var till och med lite skeptisk till diagnosen, DDNOS kanske, men inte DID, väl? Däremot kände jag dem. Att ignorera dem var frestande. Samtidigt, det var när jag ignorerade dem som trycket ökade och som jag mådde sämre. Så jag började försöka känna efter och till min egen häpnad började jag känna skillnad på olika delar. Det kändes olika i kroppen. Det var som en scen med olika delar i kulissen. Vissa ville ut på scen och jag kunde känna dem och börja förstå varför det kändes som det gjorde just nu. Andra höll sig mer undan. Jag började också förstå att när jag inte var ute på scen så var en annan sida av mig det. Ju mer jag kände in, desto mindre blev trycket. Jag började också lita på mig själv och mitt eget system mer. Faktum var att jag måste lita på det. Jag hade inget val.

Idag är det jag som går till jobbet men jag känner av och känner mig "påverkad" av spår av "den som jobbar" (den sida av mig som tidigare var en separat del och som skötte jobbet då). Det är som att vi gör det tillsammans. Så, ja integrerad? Nej, det är jag kanske inte och på något vis är det såhär jag också vill ha det. Det funkar för oss.