Att tycka om sig själv

04.06.2018

Igår kväll pratade jag med en vän och ställde frågan om hon tycker om sig själv. Det är en fråga jag sällan ställer till folk jag inte känner väldigt bra. Ett tag frågade jag mina kolleger på jobbet om de varit själv-epatiska idag och i frågan ställdes mycket seriöst, men uppfattades sällan som just det. För vi frågar sällan på allvar om människor tycker om sig själva eller vad de gör för att visa omsorg om sig själva. Jag har svårt att komma på att jag själv någonsin skulle fått den frågan. Det som känns tragiskt är när svaret dröjer, när frågan om du tycker om dig själv möts med ett långt "ehhh...", -för om det finns minsta tillstymmelse till tvivel så tänker jag att det kan finnas ett problem. 

Jag tycker om mig själv. Jag tycker förstås inte om alla aspekter av mig, men jag tycker om mig. Jag tycker att jag är intressant, intellektuell och kärleksfull, åtminstone vet jag att jag strävar efter att vara det. Samtidigt tycker jag att jag är ganska ful, ibland självupptagen och även nedlåtande ibland. Det är egenskaper jag försöker motverka eftersom just de egenskaperna inte får mig eller min omgivning att må bättre, utan snarare sämre. Ändå behöver jag få vara irriterad, snorkig och patetiskt enfaldig ibland för att orka vara den jag vill vara största delen av tiden. 

Självempati

Tolerera mera

Att jag tolerarar en variation av känslor inom mig och accepterar att jag inte är perfekt varken fysiskt, känslomässigt eller andligt tänker jag att delvis åtminstone handlar om självempati. Om vi lär oss känna omsorg om oss själva så tar vi ner på stressnivån och blir i regel också mindre dömande mot andra. Jag kan inte säga någon särskild händelse som fick mig att inse vikten av självempati. Möjligen ahr jag aldrig vrit särskilt hård mot mig själv? Istället har jag känt mig utanför alla skeenden, som att det enda kan påverka är mig själv. Och om det är det enda jag kan påverka, så är det ju ingen större diskussion om var jag skall börja. Under perioden med personlig assistans och god man kände jag mig enormt bunden. Jag kunde ha tänkt negativa tankar som att jag är värdelös som inte klarar mig själv (och jo, de tankarna fanns också där). Ganska snart insåg jag dock att de tankarna inte hjälpte mig, så jag bestämde mig för att skapa rum av frihet där jag kunde. 

Min självkänsla var kanske inte i topp när jag började omvärdera mig själv i mitt omvända maktförhållande. Jag insåg dock att självempati och självkänsla är två helt olika ting. Går vi ytterligare in på begrepp som självförtroende så blir det ändå klarare. Självförtroende handlar ju som bekant om värde. Hur duktig är du på en skala 1-10 på att... Hur du ser på dig själv relaterar i sin tur till självkänsla. Vad säger detta om dig, är du en bra eller en dålig människa? Helst bör du dessutom vara bättre än snittet på det du gör. Självempati handlar inte om att vara bättre än snittet eller lika bra som någon annan, utan helt enkelt om att acceptera oss som vi är. Självkänsla handlar om att särskilja sig från andra medan självempati handlar om att acceptera det allmänmänskliga i oss.