Att säga nej

12.06.2018

Jag har alltid varit dålig på att säga "nej". Att sätta gränser och att skydda mig själv och mina behov har inte direkt varit min grej. Det är jag förstås inte ensam om. Vi är många som fått kämpa med det genom åren.  

Gränsdragningar

Jag vill ju ändå tro att jag blivit bättre, eller ja, jag vet att jag blivit bättre, betydligt bättre på det nu.

Jag har många exempel på tillfällen när jag antingen inte sagt "nej" tydligt nog, eller när jag inte sagt det alls. I vissa fall har jag sagt "ja", även om jag egentligen velat säga "nej". När människor vet om hur man fungerar blir det dessutom lätt för vissa att utnyttja det. Vid vissa tillfällen vet jag inte om jag verkligen sagt nej. Under senare år har jag fått tillfälle att träna på det med en gränsöverskridande vän. Jag har berättat om honom förr, min kompis C är en person som behöver tydlighet för att förstå, annars förstår han inte. Under flera år har jag inte varit särskilt tydlig. Jag räknade t.ex. med att en överenskommelse som vi haft i många år gäller (ingen fysisk kontakt) och att jag kan vara trygg med honom därför. Det visade sig inte vara riktigt så enkelt. När jag sedan satt nya gränser mot honom så har han tänjt på dem och utmanat dem. Han har till och med hotat med suicid för att få mig att ändra mig. Jag vill ju ändå tro att jag genom åren blivit bättre på det, eller jag vet att jag blivit bättre, betydligt bättre på det. Jag får nämligen inte längre dåligt samvete när jag säger nej till hans förslag (som oftast handlar om övernattning eller liknande) eftersom jag inte känner mig trygg med det. Det är vansinnigt enkel logik egentligen men så oerhört svår praktik. Viktigast är att jag kommer ihåg det att han inte har någon rätt till mig eller min tid varken nu eller någonsin. Ger jag det ändå så är det mitt val.