Dagen innan midsommarafton och jag sitter på jobbet och begrundar ett av de val jag gjort den senaste tiden. Valet att begränsa en vänskapsrelation som jag inte känt att jag mått bra av. För någon som är ovan att lyssna till egna behov men däremot har en välutvecklad lyhördhet för andras så är detta att betrakta som en bedrift. 

Jag har provat på både det att ta anvar och lämna över ansvaret till andra. Fördelen med eget ansvar är att man inte längre är ett offer för omständigheterna.

En del av det att vara vuxen handlar ju om att få och kunna ta ansvar. Med ansvar följer en uppsättning skyldigheter, men också en uppsättning rättigheter. Jag, som testat på både det att lämna över ansvaret och att ta tillbaka det, så kan se fördelarna med det senare. En av de stora fördelarna är att man inte längre är offer för omständigheterna utan man kan faktiskt välja att ta makten över en situation och med det, makten över sitt eget liv. Det är inte utan att det smärtar lite dock. Att min vän blir ledsen förstår jag. Att han tycker att jag är orättvis förstår jag. Att han tycker att jag är självisk, förstår jag. Saken är ju den att jag varit det motsatta så länge, så när jag inte ger honom den omtanke han behöver så blir sveket större än om jag aldrig gett honom det. Det är det som är märkligt med livet och mänskliga relationer, att de kräver ömsesidighet.