Artikelsammandrag: Orsaks-sambanden bakom DID

03.06.2018

Författare till ursårungsartikeln: Vedat Şar, Martin J Dorahy och Christa Krüger
Publicerad i: Psychology Research and Behavior Management
Datum: Maj 2017

Ursprunglig artikel hittar du här: 

Dissociativ identitetsstörning (DID) hör samman med stressfulla erfarenheter i barndomen och inkluderar trauman som övergrepp, emtionell försummelse, otrygg anknytning och gränsöverskridande beteenden som våldförsig på barnets integritet. Omgivande faktorer påverkar huruvida ett trauma uppstår och till och med hur DID tar sig uttryck. Minne och konstruktionen av själv-identiteten blir hos personer med DID påverkade och har en central betydelse för etiologin. Processer kring metaminne är sannolikt involverade i amnesin mellan identiteter. 

Det finns forskning som har kunnat påvisa skillander neurbiologiskt mellan olika dissociativa identiteter hos samma person med DID. Detta i studier som inkluderat skådespelar-kontroller och kontroller med människor utan DID-problematik. Såtillvida kan inte DID förklaras som ett iatrogeniskt fenomen, som en följd av suggestibilitet, eller rollöverföring. I själva verket är DID en robust psykiatrisk diagnos som bygger på neurobiologiska, kogntiiva och interpersonell icke-integrering som en respons på ohanterbar stress.  

Det finns fortfarande för lite forskning kring DID, inte minst när det gäller hur pass stort inflytande genetiken har över utvecklandet av DID och hur pass mycket som kan hänvisas till omgivandefaktorer.  

Oberoende av land så verkar det finnas en konsensus kring hur pass vanligt det är med DID. 5% bland de som är inskrivna på psykiatrisk slutenvård, medan 2-3% i öppenvården. Omkring 1% av allmänheten har DID. Sett till de utmärkande dragen hos DID så är diagnoskategorin stabil. Grunden till DID är att en dissociation, eller en oförmåga till integrering av psykobiologiska aspekter och system uppstår som leder till att delar av det som utgör en människas identitet, som sensation, kognition, affekt, beteende och medvetande inte smälter samman till en helhet. Det som då händer är att identieten inte formas och bibehålls som en helhet utan dissociativa identieter uppstår. Dessa delidentiteter har egna subjektiva upplevelser av sig själva och världen.  Delidentiteterna är i ofta omedvetna om varandra, men kan också interagera i vissa fall. 

Etiologin kring DID hör samman med en primär och en sekundär faktor, den primära är traumatisering medan den sekundära är sociokulturella faktorer, samt kogntiiva och neurobiologiska störningar som följd av den primära faktorn traumatisering. 

"Traumatiseringen är grunden"

Traumatisering under utvecklingsåren anses idag vara den primära orsaken till DID. DID förstås därför som en kronisk komplex posttraumatisk utvecklingsbaserad störning, där svåra erfarenheter och händelser i tidig barndom ofta tillskrivs en avgörande roll. Dissociativa erfarenheter uppstår då som en följd av barnets oförmåga att bibehålla en sammanhållen upplevelse av jaget. DID kan också förstås som en avancerad version av PTSD genom uttryck som stämmer överens med denna diagnos, då undvikande beteenden och intrusiva symtom också utgör de basala mekanismerna i denna diagnos. DID har emellertid konkreta identiteter (flera jag) och med en splittrat medvetande. Detta återfinns inte i PTSD. 

Undersökningar med stora populationer har påvisat att kroniska övergrepp i barndomen, ofta genom en aknytningsperson, är en gemensam faktor med många personer som har DID. Fysiska och sexuella övergrepp verkar vara reletivt väl representerade. Man har också kunnat säkerställa övergreppsbakgrund hos många studieobjekt med dID genom polis- sjukhus och socialtjänstdokumentation. Det finns emellertid de med DID som varken själva eller med yttre dokumentation beskriver övergrepp, men där anledningen snarare kan återfinnas i dysfunktionell kommunikation i familjen eller emotionell försummelse. Tidigare forskning har också påvisat att emtionell försummelse predicerar en dissociativ problematik, inklusive DID. Desorganiserad anknytning har också identifierats som en orsaksfaktor. Vid en desorganiserad anknytning kan omsorgsgivaren ses som både trygg och farlig samtidigt. Denna sammansatta bild kan inte integreras. Att känna sig annorlunda har också identifierats som en faktor som hör samman med DID. Det har t.o.m. setts som den enda kongitiva variabeln som skiljer DID från PTSD. 

DID återfinns i alla kulturella sammanhang. Men variationer i kultur kan påverka hur DID utvecklas och tar sig uttryck. Den kulturella sättningen för övergrepp t.ex. kräver en viss miljö, vilken i sin tur kännetecknas av förnekelse, gränsöverskridande, hemlighetsmakeri, paranoia, etc. Syftet är ofta att bibehålla familjesammanhållningen. Våld och dysfunktionella familjemönster går dessutom i arv många gånger från generation till generation. Studier på familjemedlemmar till personer med DID har påvisat vissa mönster med humörsvängningar, svårigheter att hantera ilska och övergående dissociativa erfarenheter. Även identitetsförvirring är vanligare i dessa familjer än andra. Det senare var mest förknippat med familjer där emotionella övergrepp funnits. 

Det finns de som teoretiserat kring sociala modeller för DID, t.ex. finns den s.k. sociokognitiva modellen, som framhåller att människor tror sig ha DID (felaktigt) som en följd av medial uppmärksamhet kring diagnosen, korrupta terapeuter etc. Denna modell går stick i stäv med den traumarelaterade varianten av förklaringsmodell. Traumamodellen framhåller att sociala och kulturella faktorer påverkar uttryck och förståelse, men inte uppkomsten av DID.