Ett lyckat arbetsmarknadsprojektet
"En varaktig funktionsnedsättning" var redan fastslagen att jag hade. Sjukersättningen var inte särskilt väl tilltagen, men det var heller inte mina vanor. Det fungerande, behjäpligt men ändå, men meningsfullt var livet inte. Det var i medlet av 00-talet och jag var relativt ny i min roll som varaktigt sjuk. Någon riktigt förmåga att greppa just det hade jag inte. Jag har aldrig varit en sådan som riktigt kunnat med att inte göra något och det jag nu hade att göra var inte tillräckligt för mig. Jag ville mer. Hur det nu kom sig så råkade jag komma över en broschyr om ett arbetsmarknadsprojekt som riktade sig till personer långt från arbetsmarknaden, personer med psykisk ohälsa.
På hemsidan stor det att läsa att alla kan arbeta, åtminstone i någon utsträckning, men att okunskap gör att många inte får tillfälle till att göra det. Projektet var ett sätt att få anpassat stöd och en praktik. Själv hade jag inte jobbat på två år. Inte sedan brytpunkten. Det kändes som att det var dags nu.
Ibland är motstånd det enda man har
Men det förstår du väl att du inte kan? Vi finns till för personer som är... ja, personer som är rehabiliteringsbara.
Jag konstaterade snabbt att jag tillhörde målgruppen. Jag hade en sjukersättning och jag hade psykisk ohälsa, eller i varje fall en psykiatrisk diagnos och således föll inom ramen för projektets målgrupp. Projektet hade öppet hus med jämna mellanrum och jag och min assistent gick dit en måndag eftermiddag strax innan tre. Jag satt med på en informationsträff och fick veta att alla har en inneboende förmåga. Jag fick också veta att jag behövde en remiss, en remiss som jag ordnade lagom i tid till nästa tillfälle när de hade öppet hus. Med min assistent i hälarna drog jag så till projektets lokaler än en gång. Väl där mötte jag på ett viss obekvämhet hos handläggaren som släppte in oss. Det visade sig att de inte ansåg att jag var helt rätt för deras målgrupp, jag var ju inte rehabiliteringsbar. Och hur skulle det förresten gå till, det förstår jag väl att det inte kan gå. Chefen tillkallades och en kvinna i 45-års åldern med rödlätt hår tittade vänligt men bestämt på mig "men, lilla vän..." började hon. Sedan tittade hon förbi mig och på assistenten bredvid mig och sa "vill du förklara för henne så att hon förstår? Verksamheten är ju för de som är... ja, de som är rehabiliteringsbara". Turligtvis hade jag med mig en assistent som var villig att bjuda på motstånd "Helt seriöst?" sa hon "hon sitter här, du kan prata med henne själv och dessutom, menar du allvar, du menar att ni kör med falsk marknadsföring då ni säger att ni tror på alla?". Kvinnan skruvade på sig och försökte förklara igen, men operation "ni säger själva i er policy" tog vid och när jag sedan lämnade den dagen var jag inskriven i projektet. Operation "ni säger själva i er policy" fortsatte dock. Först när jag ville hitta min praktikplats själv och få till en praktikplats som kunde vara meningsfull för mig (deras förslag hade aldrig fungerat) och sedan fortsatte det i samma anda under de 6 månader som jag deltog i projektet.
Notat: Redan vid första besöket från handledaren i projektet kuppade jag och min chef bort henne och hon fick vända mer eller mindre i dörren. När projettiden var slut 6 månader senare anställdes jag på arbetsplatsen och blev kvar några år. Så det gick, trots assistenter och trots att jag inte var rehabiliteringsbar. "Tji" fick de.